– Vi kan göra det som en lek att vi låtsas att ni skall vara placerade ifrån mamma i ungefär 6 månader.”

Min dotter tyckte inte om den leken. 

Min son är jätteorolig
De frågar mig hela tiden
“När får vi komma hem”?
– Jag vet inte för det är inte jag som får bestämma det just nu
För det är bra att du frågar och vadän du undrar om allt och intet så svarar jag
Okej?

Det är viktigt att prata om svåra saker. 

”Okej mamma.”
En pojke på snart 11 år lommar iväg med nedböjt huvud. 
Han säger ”okej” men det är inte alls ok. 
Pojken är knäckt och han behöver tröst och trygghet. 
Hos mej. 
Men jag tvingas vara glad och positiv och låtsas som att det här är/blir bra ….
Fy fan vad jag hatar denna charad. 
Jag är ju inte ärlig i mina känslor. 

Jag måste vara stark.

För barnen.
Men jag är svag.
Och mitt inre brister snart. 
HUR ska jag klara av att ”leka” i 6 mån?
Om nu så blir fallet ….
HUR?!?
Och hur skall dessa två barn någonsin kunna lita på sin omgivning igen?
På mej, nätverket och/eller samhället. 

Så vad gäller det?

Jo jag är orosanmäld (igen) för att jag lades in på psykiatrin. 
Jag har psykiatriska diagnoser och npf. 
Mitt mående pendlar, går i skov. 
Det är sjukdomens förlopp.
Ibland behöver jag sjukhusvård för detta. 
Barnen har ALLTID haft en plats att vara på där de trivs under tiden. 

Men jag har sista åren blivit rädd. 

Rädd för att be om hjälp. 
Jag vet ju påföljden ….
Socialtjänsten kliver in och ifrågasätter min föräldraroll. 
För att jag har psykisk ohälsa!
Så jag biter ihop så hårt tills tänderna bokstavligen spricker. 
Jag kämpar som ett djur!
Stångar mej blodig att klara mina skov själv för att inte bli dömd. 
Livrädd. 
Och ledsen. 
Jag bad om hjälp …. då var det för sent. 

Jag hade tagit en intox.

Behövde akut sjukhusvård. 
Mitt vårdteam var överens om att jag skulle stanna på slutenvårdens avdelning för att vila och balansera upp mej. 
Gud vet vad jag behövde detta!
Men oxå att jag inte kan ….
Jag måste upp på benen fort och le för världen för att visa upp min förmåga. 
Jag måste utan energi ge järnet!
Måste medverka i ett spel där alla är förlorare. 
Och de största förlorarna här…. 
Det är de förlorade barnen. 

Text: Ylva Kristina Larsson

Foto: Monica Atterberg