Mellan identitet och identitet pendlar jag i tysthet. Mellan olika roller och förväntningar förblir mitt sanna jag den samma. Varken kontext eller tid kan ändra på min identitet. Den är orubbad. Min stjärna är och förblir hel, bortsett från hur länge jag har varit/är sjukskriven.
Medan omvärlden kategoriserar och sätter oss i olika fack. Medan man för statistik regelbundet och presenterar godtyckligt en del marginaler blir vi, de, sjukskrivna, till en siffra i ett redovisningshav. En siffra utan historia eller drömmar. En siffra utan identitet och en del omskrivningar i forskningstexter.
Övergången från långtidssjukskrivning till arbete är ingen smärtfri process. Den som har brottats med dessa känslor och befunnit sig i ingenmansland vet.
Ensamhet och rädsla att misslyckas
Jag upplevde mig oftast som ensam i en känsloocean av osäkerhet och rädslor för att misslyckas. Rädslor för hur framtiden och mitt arbete skulle vara eller bli, efter att ha funnit mig fånge under en lång period i utmattningssyndrom-träsket.
Hur hanterar man glappet mellan sjukskrivningsperioden och arbete? Hur hanterar man denna process som ofta medför en rad utmaningar och lämnar en i delar för att sedan föra en hel och samman, om man lyckas få en god rehabilitering?
Att vara hemma betyder inte alltid att man halkar efter i erfarenhetskapital. Men att vara hemma med utmattning triggar igång känslor av otillräcklighet som kan vara förlamande.
Att vara utanför och längta efter att vara en del av ett sammanhang
Normen, i de flesta samhällen, är att arbeta. Att vara sjukskriven är att inte följa normen, trots att man har en legitim anledning att vara hemma och ta hand om sin hälsa.
Känslor av utanförskap är ständigt närvarande och blir mer påtagliga desto längre in i sjukskrivningens tidslinje man befinner sig. Skammen befläckar en och formar ens tankevärld som i sin tur styr ens mående.
Jag identifierade mig, under sjukskrivningen, länge som en kompetent person med frusna resurser eller en då hårt arbetande anställd vars CV hade legat länge på bordet och behövde dammas av.
Jag har varit sjukskriven ett bra tag. Men jag har även gjort en del rehabiliteringsarbete och lärt mig om min sårbarhet, mina styrkor. Det har lärt mig att identifiera energitjuvar, att sätta gränser och bevara min autonomi utan att slukas upp av alla måsten.
Jag pendlade länge mellan total utmattning och hjärntrötthet. Någon gång under resans gång förlorade jag min yrkesidentitet till sjukskrivningens djupa tröskel. Jag var inte arbetsför längre. Hela min tillvaro kastades om och vardagen förlorade sin rytm.
Jag blev främmande i mitt egna jag, jag kände att jag inte nådde fram till mina resurser inombords. Mina resurser kapades bort från mig av utmattningens vassa klor. Det som fanns ristat i hjärnan var på något sätt fruset, jag bara nådde inte fram.
20 år av arbetslivserfarenhet och än mer livserfarenhet vars tillgången till slut bromsades av utmattningssyndromet. Det som täckte mina tankar, mina känslor med en hinna som dolde mitt självförtroende så djupt att jag trodde att jag förlorade mina förmågor helt.
Från att ha varit grundad och trygg i min yrkesidentitet till att börja ifrågasätta min profession, min kunskap, mina erfarenheter som hjärndimman suddade bort.
En sorg i det tysta
Vad hände med mitt självförtroende som dagar av att vara hemma bröts ner och åts upp?
Det finns en sorg i det tysta, en sorg i en kuvad vulkan som väntar att bli förlöst.
Att ha tagit första steget mot arbetsträning och börjat återfå makten över min hälsa ur arbetsmiljöperspektiv, att våga forma min arbetsmiljö och sträva efter att inte gå in i väggen på nytt. Rädslan finns där och gnager, den finns där och gror men jag måste bara kväva den och låta säkerheten som jag en gång kände få finnas.
Arbetsinriktad rehabilitering borde handla om så mycket mer än att ta sig till en arbetsplats, utföra några arbetsuppgifter och umgås med kollegor på plats.
Det borde även inkludera träning i att återerövra sin yrkesidentitet som ofta förskjuts bort av långtidssjukskrivning och blir ett hinder för att våga tro att man klarar av arbetslivet på nytt.
Har man dessutom blivit utsatt för särbehandling och mobbning på grund av sin utmattning/psykiska ohälsa är steget längre. Så viktigt att synliggöra det osynliga. Känsla av sammanhang, att få vara som man är och arbeta utifrån sin förmåga och sina resurser. Många med funktionsnedsättning har otroliga förmågor som tyvärr arbetsgivare inte tar vara på, eller nyttjar optimalt. Kvar blir en högpresterande arbetstagare med brutna vingar.
Systematisk mobbning som är subtil och svår att synliggöra förekommer vanligare än många tror.
En lemlästad självbild
Sjukskrivningar kan påverka självbilden på olika sätt beroende på individens personlighet, erfarenheter och stödsystem. För många kan det leda till känslor av otillräcklighet, förlust av självförtroende och en känsla av att inte vara värdefull i samhället. Det är viktigt att söka stöd och hitta positiva sätt att hantera situationen för att bibehålla en sund självbild under sjukskrivningen.
Text: Maria Arisol
Foto: Kristina Tripkovic via Unsplash
