Jonas Gardells pjäs skildrar en man som mitt i familjelivet drabbas av en inre kris. En berättelse om psykisk smärta, längtan efter frihet och modet att bryta sig loss – trots allt som står på spel.
Vad händer när livet inte längre känns som ditt eget?
I Jonas Gardells pjäs Pensionat Oskar får vi följa en man som mitt i vardagen tappar fotfästet och börjar jaga en dröm han inte längre kan förneka. Genom mötet med Petrus, en man med utländsk påbrå, upptäcker han känslor och en längtan han inte visste fanns. Han förnekar inte, han upptäcker. Det är en berättelse om inre kris, psykisk smärta och en önskan att få leva ett liv i sanning – på sina egna villkor.
Pensionat Oskar är en stillsam men kraftfull föreställning. Den spelas på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Scenografin är enkel men laddad och förflyttar publiken effektivt till miljöerna. Med bara några få rekvisita skapas en stämning som fångar både tid och känsla – ett stugområde på 90-talet, och samtidigt ett inre landskap som är i upplösning.
I centrum står en man i medelåldern – pappa, make, förortsbo. Han lever enligt normen. Men något skaver. På ytan fungerar allt, men inom honom växer en kris. Under semestern möter han Petrus och mellan dem uppstår en oväntad relation. En kärlek som både skrämmer och väcker honom till liv.
Det handlar inte enbart om sexualitet, utan om identitet. Om att börja ifrågasätta gamla livsval. Kanske handlar det inte om frihet i traditionell mening, utan om en önskan att få börja om – att få leva det liv han kanske hade velat från början. Men man undrar också: vet Rune, huvudpersonen, verkligen vad han vill? Hela livet har han gjort det som andra sagt till åt honom. Först som hans far ville. Sedan enligt sin frus behov. När barnen kom, anpassade han sig igen. Och nu, när Petrus ger honom uppmärksamhet, följer han den impulsen. Är det kärlek? Eller bara en längtan efter att bli sedd?
Det är förståeligt men inte okomplicerat. I dagens samhälle ses det som en självklarhet att man ska följa sina drömmar och sin inre sanning – inte som ett modigt normbrott, utan som en rättighet. Det kan väcka frågor hos publiken: Är det alltid rätt att bryta upp? Vad händer med dem som blir kvar?
Gardell berättar med både ömhet och skärpa. Han väjer inte för det smärtsamma, men undviker att moralisera. Samtidigt är det tydligt att kvinnans perspektiv – fruns – får väldigt lite plats. Pjäsen speglar det samtida idealet om individualism, men ifrågasätter det inte. Här finns inga enkla lösningar. Bara människor som försöker överleva. Den som själv har upplevt psykisk ohälsa kan känna igen sig i pappans inre splittring. Att leva ett liv som inte känns sant sliter på själen. Ibland måste något rämna innan man kan börja om.
Efter semestern återvänder familjen till vardagen i förorten. Men inget är som förr. Till slut lämnar pappan allt bakom sig och återvänder till stugbyn – till platsen där han kände sig mest levande. Han söker efter Petrus igen, efter känslan, efter det han tror kan bli en ny början.
Pensionat Oskar är en berättelse om inre uppbrott. Om att tvivla på sina tidigare val, känna sig fast – och söka en annan väg. Den skildrar psykisk smärta utan att bli sentimental och gestaltar det tysta lidandet som många bär på. Men det är också en berättelse som väcker viktiga frågor: Är Rune fri nu – eller bara bunden till någon ny? Är han modig – eller bara vilsen?
En modern tolkning av pjäsen hade kunnat ställa just den frågan mer tydligt: Vad vill han själv? Om en människa hela livet har gjort som andra vill – vad händer när det plötsligt blir tyst? Vad gör man då, när ingen längre styr?
För den som lever med psykisk ohälsa kan dock föreställningen bli en spegel. Den visar att det är mänskligt att tvivla, att gå vilse, att längta bort. Den påminner också om att självinsikt inte är något som bara kommer – den måste erövras. Annars riskerar vi att bara byta fängelse, inte bli fria.
I rollerna:
Rune Runeberg: Henrik Norlén, Gunnel Runeberg: Helena af Sandeberg, Trollkarlen Petrus: Hampus Hallberg, Fru Dagerman: Emma Österlöf, Herr Dagerman: James Lund, Pensionatföreståndaren: Sven Ahlström, Man i morgonrock: Per Sandberg, Henning: Bengt Braskered, Ing-Marie: Cecila Wrangel Skoug, Evelyn: Anna Takanen, Hjördis: Siri Harrari. Viktor: Ivar-Lo af Sandeberg/David Franchett, Lotta: Yaseniya Apolonina/Lilly Lexfors. US: Pablo Leiva Wanger.
Produktion:
Av: Jonas Gardell. Regi: Jakob Höglund. Scenografi och kostym: Sven Haraldsson. Ljus: Mikael Kratt. Mask: Patricia Svajger. Komposition: Eeva Kontu.
spelas till 5/10 2025
