Min juvel och jag

Marina Sångängel skriver om att gå från att skämmas över sin kropp till att äntligen kunna röra på sig, tack vare en cykel.

Hela mitt liv har jag skämts över min kropp vilket har lett till en destruktiv syn både på mig själv och min kropp.

Jag har alltid varit klumpig och har aldrig kunnat passa in i en tillvaro där man ska kunna vara stark och snabb. Gympan i skolan var ren och skär totryr. Blev alltid vald sist och glåpord haglade. Fick alla möjliga öknamn.

Jag tror aldrig att jag har känt någon större glädje av att röra mig. Jag har alltid blivit sviken av en kropp som alltid varit för stor för vad jag än ville göra. Att röra mig har alltid inneburit smärta och utmattning. Inte så kul när inte något alternativ finns än att belasta mina leder och min rygg ännu mer.

Brutalt jobbigt att vänta på cykeln

Min förvaltare hade sökt fondmedel och en vacker dag sa hon att jag hade råd att beställa min trehjuliga cykel. Att vänta på den var brutalt jobbigt och det strulade med leveransen.

Plötsligt en dag kom en lastbil med ett platt paket eftersom den skulle monteras ihop. Jag fick hjälp av en god vän med det. 

Sedan dess har mitt liv ändrat sig betänkligt. Att kunna komma hemifrån utan svår smärta är en magisk känsla och människor som möter mig blir glada när de ser min smittande lycka för jag kan inte sluta le när jag känner vinden i håret och för tillfället stänger ute det som förut var mitt största hinder.

”Nu kan jag susa iväg på ett ärende”

Nu kan jag susa iväg på ett ärende utan några större hinder och jag kan handla min egen mat själv. Att handla har för mig blivit en mycket trevlig aktivitet eftersom alla i butiken känner mig. Mycket trevligare än hemleverans!

Jag har min cykel (min Juvel) stående utanför min dörr och rätt vad det är har jag fått för mig att ta en tur och personalen konstaterar: Hon är inte hemma! När de söker mig. 

Jag har varit i ett fängelse av smärta och nu är jag fri!

Förut funderade jag inte ens på att göra något roligt för smärtan hade tagit greppet om mig.

Text: Marina Sångängel