Hade du arbetat på lager för 23 kr i timmen? Louise Rockar skorna i protest.
I fyra år har jag protesterat dagligen mot att vi med funktionsnedsättningar och psykisk ohälsa saknar värde och värdighet i samhället.
Sedan 2013 har världsdagen för Downs Syndrom 21 mars uppmärksammats med ”Rock your socks”. Då uppmuntras vi att ha missmatchade strumpor för att uppmärksamma att alla är olika och för att höja medvetenheten om villkoren för människor med Downs syndrom.
Jag tycker det är en bra kampanj och har tagit det ett steg längre: Från att rocka sockorna till att rocka skorna, i ren protest mot att alla inte är lika mycket värda!
Jag som har autism och psykisk ohälsa tvingas ”leva”, eller snarare existera på 11700 kr efter skatt på 100% sjukersättning.
Hade du arbetat på lager för 23 kr i timmen?
När jag arbetade som deltagare inom Daglig verksamhet på Conexi AB och IKEA, utförde jag reella arbetsuppgifter som att packa upp och fronta varor. Då fick jag en timlön på 23 kr i timmen. Det slet på kroppen och jag fick värk. Det blir ett utnyttjande av människor med autism som gratis arbetskraft och det kunde jag inte stå ut med. Det är kränkande. Priset jag sedan betalar för att skydda min värdighet blir en extrem, påtvingad ensamhet och total avsaknad av sociala sammanhang.
Svarar att habilitetsersättning inte är lön
Jag kontaktade politiker i kommunen som tryckt hårt på att det ska löna sig att arbeta och frågat varför detta inte gäller oss? Varför ska vårt arbete inte löna sig? De svarar bara att habilitetsersättning inte ska ses som lön. Men vad betyder det? Att vårt arbete inte är värt något och vi ska vara tacksamma för 23 kr i timmen?
Saknar vi värde?
Jag och många andra med NPF-diagnos och psykisk ohälsa går inte runt ekonomiskt, medan de extremt rika har blivit det på bekostnad av vår fysiska såväl som psykiska hälsa och liv. Det är precis som att vi med funktionsnedsättningar och psykisk ohälsa saknar värde och värdighet i samhället. Därför har jag i 4 år rockat skorna i ren PROTEST mot att många görs så fattiga att man inte har råd med det mest basala som bostad, mat, medicin, kläder och vård!
Text: Louise Schade
