Hur mycket får barnböcker skrämmas? En hel del om du frågar Björn Sundmark, litteraturprofessor som nyligen gått till botten med både rädslan och religionen inom barnlitteraturen.


– Jag tycker man ska skrämmas jättemycket! Det är konstens och litteraturens uppgift. Det gör det möjligt att uppleva saker som ger en förhöjd känsla av livsintensitet utan att vi behöver vara med om hemskheter på riktigt, säger Björn Sundmark.

­I en nyligen publicerad essä har han tittat närmare på två uppmärksammade och samtida barnböcker som gestaltar rädsla. De är bilderboken Om dagen tar slut av Lisa Hyder, illustrerad av Per Gustavsson och Den förskräckliga historien om Lilla Hon av Lena Ollmark, även den bildsatt av Per Gustavsson.

­– Det är två väldigt olika skildringar där död, undergång och ensamhet är gemensamma teman. Den ena är filosofisk och funderande. Den andra är en skräck-skröna att rysa och skratta åt, säger Björn Sundmark.

I gamla barnböcker dog barn, blev plågade och straffade

Sett över tid har rädsla och skrämsel tagit sig olika uttryck i barnlitteraturen. De har också hanterats med blandade känslor av vuxenvärlden. I äldre tiders barnböcker var det vanligt att barn dog och plågades som straff för dåligt uppförande. Det här sättet att skrämma barn blev alltmer kritiserat under 1900-talet då det växte fram allt mer ”rädslo-lindrande” barnlitteratur. Tanken med den var istället att skydda barn från allt skrämmande.

Terapi som förespråkar att skrämma barn

Parallellt har också terapeutiska argument för att skrämmas förts fram. Barn skulle kunna bli hjälpta av att bli konfronterade med det som är läskigt. Denna ambivalenta inställning präglar även dagens diskussion och debatt, menar Björn Sundmark.

Barns hopp får inte försvinna

– Vi tenderar att överbeskydda barn. De är generellt tåliga och vill gärna ha den starka spänning som finns i riktigt läskiga skildringar. Utan dem blir litteraturen och konsten intetsägande och utslätad. Det viktiga är att det finns en bra miljö runt barnet med närheten till en trygg vuxen, säger Björn Sundmark. Han tycker att det trots allt finns en gräns som också brukar fungera som en slags oskriven lag, även bland barnboksförfattare.

– Det är när hoppet försvinner. En bok får gärna skildra hemskheter. Men om den också lämnar barnet med en känsla av hopplöshet så är det inte bra. Det kan en vuxen hantera men det går inte att begära av ett barn.

Parallellt med intresset för rädslan i barnlitteraturen har Björn Sundmark också studerat religionens återtåg i den skandinaviska barn- och ungdomslitteraturen. Där pågår en slags renässans för kristendomen, menar han.

– Under de hundra år som följde efter Selma Lagerlöfs Nils Holgersson har det knappt funnits någon barnlitteratur som skildrar kristna inslag, som att gå i kyrkan eller tro på Gud. Det har varit möjligt att prata om allt annat men inte det, säger Björn Sundmark. Han beskriver det som att sex och politik flyttade in medan kyrka och tro flyttade ut ur den allmänna barnboksutgivningen

Kristna värderingar i Sagan om ringen

Samtidigt har det förekommit en andlig längtan. Den har i stället tagit sig uttryck genom exempelvis fantasyn i västerländsk barnbokslitteratur, menar Sundmark.

– Tolkien var troende katolik men han menade att det inte gick att skriva en bok för unga som var uttalat kristen. Hans kristna värderingar och andlighet kommer ändå till uttryck genom Sagan om ringen-böckerna, om än indirekt. Som genre har fantasyn också plockat in inslag från naturfolkens religioner.

Nu börjar de kristna inslagen bli allt vanligare i barnböckerna, menar Björn Sundmark. Han tror att en möjlig förklaring är att migrationen till Sverige gjort att religionen numera blivit en mer naturlig del av samhällslivet. Samtidigt har beröringsskräcken och laddningen kring religionen minskat.

– Sverige har ju varit unikt sekulariserat. Men nu börjar det bli vanligare att även mainstream-litteraturen för barn och unga helt naturligt skildrar kristna perspektiv utan att det ses som något konstigt. Det tyder på en förändrad attityd till religion i vardagen. På så sätt har vi återigen fått tillgång till de fantastiska legender och myter som är en del av vårt kulturarv. De förtjänas att komma till uttryck även i vår tid.


Foto: Pressbild Malmö universitet