Jag minns en morgon i våras med sol och daggvått gräs. Hur trygg jag var och hur jag njöt av livet och känslan av glädje över den rikedom jag kände i lugnet medan fåglarna kvittrade. Det var länge sen nu.
Men jag försöker hitta känslominnena och stoppa in dem i min frusna själ så här i början av november. Solen lyser inte in hit på avdelning 2. Den psykiatriska avdelningen dit jag sökte när jag inte orkade mera.
Mina sista krafter gick åt att ringa på klockan hit och be om hjälp.
Ingen sol, ingen värme och inga fåglar.
Jag läste några rader en okänd kille skrivit på väggen.
Life is tuff. Liv it any way.
Text: Johanna Eriksson
Foto: Gerd Altmann från Pixabay
