Förut var jag bara fast i barnets värd utan att förstå samband. Bara lösryckta fragment av en galen värd. Mörker och demoner. Gubbar och illaluktande svettiga kroppar. Trasiga koppar, blomkrukor i golvet och total galenskap.
Hur ska jag ens kunna ge en samlad bild av alla skärvor? Inte ens jag som växte upp där kan beskriva den familj som gick sönder av all ilska och sorg. Det satt i väggarna. I de 70-tals tapetserade väggarna där allt skrik hade fastnat i tapetlimmet. Där pappa gick bärsärkargång i sin bipolaritet.
Jag förstod inte och visste inte att det fanns en sjukdom som hette det. Nu vet jag. Jag vet hur det känns i kroppen när den är upprymd och uppskruvad I mani. Hur tankarna aldrig sover. Jag vet också hur det känns när det slocknar. När livet tar slut i alla skrymslen och mörkret sänker sig i huvudet. Stegen blir tunga och andningen som inte orkar.
Nu först ser jag en hel bild av den familj som trasades sönder av bipolaritet och alkoholism. Vi visste inte. Ingen förklarade galenskapen. Jag försöker så gott det går. Men hur förklarar man hur bipolaritet luktar, smakar och känns. Man kan se det på trasiga blomkrukor, en pappa som inte sover och barn som är skräckslagna. Man kan se det på mig som sitter vaken natt efter natt och skriver.
Text: Johanna Eriksson
Foto: Hans Braxmeier, Pixabay
