Dikt av Maria Arisol
Låt mig berätta
Om oändligt långa sömnlösa nätter
om min begravda smärta
Där solen är mörk och fylld med dagar av terror och skräck
Jag minns inte längre hur en hel nattsömn känns
När tryggheten inte längre existerar, när den inte längre finns
När man exponeras för människor som bränns levande
När smärtan förblir den enda överlevande overkliga men verkliga upplevelser som vi länge minns som inget kan bleka varken månader eller år
En tidlös tid som är en återvändsgränd där möts tårar och sår
Brutala syner av amputerade barnkroppar några månaders bebisar utspridda bland raset och andra vars blod rinner varmt just i den stunden du läser detta det har ej torkat än allt finns ristat i hornhinnan och lämnar aldrig mig
Gör det detsamma med dig
Ansikten är stela av skräck
Männen med ångestfyllda tårar som vandrar nedför deras kinder mållöst i chockens bäck
Ett bäck djup som få
Undrar du också hur de kan må
Har dina blickar fastnat hos mammorna
Med smärtsamt gråt I halsen
Inget av detta lämnar mina öron utan ekar I tystnad
Jag känner mig bedövad och nedbruten
Levande med krigstrauman som har varit länge buren
Buren av en känsla av att vara ständigt avskuren från den normala världen
Jag kan inte hantera synen av barn under raset varken ta in eller smälta det avhuggna skriket, det är ett pågående mardröm
Jag kan inte glömma den djupt traumatiserade flickan som inte slutar slå sig själv i försök att hitta tröst och lugn i försök att begripa det obegripliga
Det går inte fly dessa syner av kroppar dolda under raset, de traumatiserade levande som krigar mot döden, skräckinjagande sökande efter en utväg att överleva
Vi är trötta
