I horisonten syns ett skepp,
i det stormiga havet,
skeppet är gammalt och slitet,
seglen är trasiga.
Skeppet har en tung last,
går sakta fram mot målet,
komma i hamn.
Hamnen är siktad,
stormen ökar på,
skeppet parerar för att inte välta.
Några tvära kast, lasten förskjuten,
kommer skeppet fram till hamn,
eller sjunka till botten.
En lugn hamn för att vila,
lämpa av all tung last,
laga seglen,
putsa och feja alla delar.
Vill vara kvar i hamnen för att vila,
ha lugn och ro,
låt inte rastlösheten tvinga ut,
ut på det stormiga havet igen,
med ny tung last.
Havet ligger nu stilla och längtan drar,
ut på havet igen.
Aldrig känna sig nöjd med den plats som är trygg.
En del har det riskabla och stormiga havet pulserande i blodet.
Text: Eva Molné
Foto: Monica Atterberg
