Maskrosmorsans maskrosbarn ….
Tre individer utsatta för samhällets stigmatisering, normer. På förhand dömda utan att bli sedda som tre människor. Vissnande och sköra maskrosor av raseri över skyddsnätverkets inkompetens!
Bakom varenda maskrosbarn finns där en bortglömd maskrosmorsa, och/eller pappa. Vad vet vi om dem? Förmodligen ingenting alls!
För det är den lilla maskrosen i fokus med sin utsatthet. Och de allra flesta antar ju att dess föräldrar är dåliga. Var inte så snabb att döma alla gånger!
Jag är en maskrosmorsa. Jag var oxå ett litet maskrosbarn. Dock kunde jag inte växa rakt upp mot solskenet utan det blev små svängar under min utveckling. En bipolaritet kom i vägen, till exempel. Självmedicinering. Tillsammans kom dessa tillstånd att bli en samsjuklighet. Två svåra sjukdomar att hantera i ett fördomsfullt högt stigmatiserat så kallat välfärdsamhälle.
Så mina maskrosbarn har en blomstrande mamma numer, dock alltjämt med en samsjuklighet. Det har såklart varit tufft för oss alla tre på olika vis. ”Livet händer” Men jag blir dock väldigt lätt på förhand dömd att bära ansvar till alla händelser och situationer på grund av det bipolära ….
Gör inte så mot oss!!!
”Mej”, som är bipolär, där ingen ser till individen mer …. Mina båda blommor började sloka när myndigheterna lade sej i deras liv (tyvärr). Båda fick ptsd av deras intrång. Var försiktiga!!! Ni går på glas!
Vi är de skärvor som främst har krossats under samhällets form, alla dessa normer. Låt maskrosen blomma! Some see a weed some see a wish! Exakt så är det!
Redan som små maskrosor kunde de känna hur alla såg ner på oss, de sa att vi var dåliga. Och de fick aldrig en chans att förklara eller svara. Men inuti växte ett enormt stort raseri. Det som borde vara vårat skyddsnätverk kom att bli hotfullt.
Och vi alla tre intog försvarsställning så fort vi tvingades till förhör på deras kontor om vårat liv, vårat privatliv. Plötsligt under luppen hos främmande människor. Dissekerade och naket visiterade. Vi sårbara själar som hade önskat en förståelse för oss alla tre som individer istället för att leta fel på oss som inte fanns där. Svikna! Arga, rädda och helt utsatta var vi.
De knäckte stjälken istället för att försöka stärka den. Varför?
Genom åren utsatta för denna granskning då och då, hatet växte. Vi lärde oss hantera dem som inte förstod oss! Det som borde vara ett skyddsnätverk att lita på blev ett hot. Vi gömde oss. Om skulle behövt hjälp så hade vi aldrig vänt oss dit.
Tur att vi har varann! Den här maskrosmorsan som är jag sliter hårt varenda dag. Med det bipolära. Med maskrosbarnens rätt till vård inom regionen. Med allt ansvar en moder tar. Det bipolära motarbetar henne hela tiden. Frustrationen växer, hos oss alla tre såklart. Maskrosblommorna lärde sej tidigt, lite ovanligt tidigt, att laga sin egen mat, till exempel. Mycket mer än så blev inte konsekvenserna. Dessa barn har ett extra sårbart genetiskt arv. För både den psykiska ohälsan och ett beroende. Genetiskt betingat.
Om inte beroende var så stigmatiserat så skulle många många fler våga be vården om hjälp tidigare än vad de gör idag. De som ens söker. Jag upplyser mina blommor om riskerna, jag har kunskap jag sprider överallt jag kan. Kunskap ger en förståelse och när kan förstå så bryts stigman ner. Lättare att själv inse dessutom. Men även alla som lyckligtvis inte haft beroende omkring sej måste också inse! Att beroende är en sjukdom och att väldigt många lider av en samsjuklighet i tystnad. Som kämpar i motvind på grund av de som inte kan förstå!!! 2024 och det är fortfarande så?!?
Maskrosorna kan visa vägen om människan vågar lyssna!!! Sprida fröer i vinden som kan slå rot. Hos er.
Text: Ylva Kristina Larsson
