Marina Sångängel skriver om hur mötet med hästarna fick henne att känna livsgnista efter många svåra erfarenheter.
Jag har alltid mått psykiskt dåligt och med en del saker som hände i familjen snurrade spiralen fortare och fortare.
Jag lärde mig att inte lita på någon. Men djur har alltid betytt lite extra för mig. De bara “är”. Kärlek utan att döma. Eftersom jag är autistisk har jag en speciell kontakt med djur. Jag har till exempel fått mina besök i stallet klassat som terapi och de betalas av Försäkringskassan. Jag är i stallet varannan fredag och kör ca 45 minuter beroende på dagsformen. I stallet känner jag mig inte handikappad för hästarna ser ju inte rullatorn utan ser ju bara det jag har i korgen, en smarrig morot!
Mötet med Bella
När jag var 40 år och bodde i ett vårdhem hade jag sedan länge tappat tilltron till livet. Men där märkte de hur bra jag mådde av kontakt med djur eftersom en ur personalen hade en hund med sig ibland och hur något i mig mjuknade. Hunden kunde nå mig när ingen människa kunde. Det kunde räcka med att jag blev lovad att ha hand om hunden några timmar. Då blev det fart på mig! Jag tog till och med min medicin utan att blinka.
När jag hade bott där ett tag skulle vi till stallet och min kommentar var “Jag vill inte följa med och se på nån jävla häst!” Efter mycket övertalning fick de med mig i alla fall. När vi kom till stallet hade Maria som hade stallet ställt Bella utanför stallet så jag kunde inte missa henne. Jag gick ut ur bilen av nyfikenhet och jag lyfte på Bellas pannlugg och när jag fick se hennes vackra, snälla ögon hände något magiskt. Hon fick tag på min livsvilja som jag sedan länge glömt bort. Maria har sedan dess blivit en mycket nära vän som vet att jag behöver utmaningar när det gäller lite av varje.
Höra hemma i stallet
Efter det ögonblicket var jag fast vid stallet. Under åren har jag ibland haft pauser men det har gjort att jag börjat må dåligt igen. När jag återvände till stallet har jag varit lika välkommen som alltid och allt har bara varit som det skulle igen.
Bella är nu i hästhimlen men efter henne har jag älskat andra hästar men Bella kommer alltid att vara min first lady. Maria har många hästar att älska men stunden när jag mötte Bella kommer alltid att vara kvar eftersom det ögonblicket var så starkt för alla som var där och såg hur jag fick tillbaka min livslust.
Alltid hästar att älska
Nordsvenskar är rasen jag föredrar eftersom de har så mycket man och svans att borra in fingrarna i.
Efter Bella red jag en vanlig ridhäst som hette Marco. Tyvärr är han också i hästhimlen. Han var piggare och lite busig. Jag lärde mig massor av honom.
En nordsvensk jag har kört länge är Gry. När jag kommer till stallet går jag genast till henne för då har vi vår lugna stund. Jag blir så lugn av att vara i närheten av henne. Jag ger henne en morot och sedan lutar jag min kind mot hennes rygg och andas med henne. Om jag har ångest borrar jag fingrarna i hennes hals och hon lutar sitt huvud mot min högra axel och hjälper mig andas.
Just nu håller jag på att lära känna ett gotlandsruss vid namn Ynst. Jag har bara kört honom en gång men vi kommer nog bli bra kompisar.
Jag vet att jag kan lita på Maria
Förut red jag men jag har blivit sämre med åren så till slut blev det en risk både för mig och hästen. Maria vet att jag drömmer om att få rida igen men just nu kan det inte ske på ett bra tag men om jag får bättre balans och fysik ska jag få börja rida igen men det kommer när det kommer.
Maria har också kommit att betyda väldigt mycket för mig. Hon har blivit min livscoach och förstår mig bättre än någon annan. Om jag har något jobbigt jag inte kan prata med någon annan om så faller det sig naturligt att jag vågar prata med henne om det. När vi två sitter och kör vet jag att hon svarar ärligt utan att försöka linda in saker. Svåra ämnen kan avhandlas med Maria för jag vet att hon inte dömer.
Text: Marina Sångängel
