Playhouse teater, Stockholm
Premiär 24 september; föreställningar som fortsätter till 16 november 2025.
Regi: Dennis Sandin.
På scen: John – Figge Norling Suzanne – Jessica Liedberg Meiko – Lina Young Forsberg Carina – Palmira Koukkari Mbenga Simon – Vilhelm Blomgren Winter – Elin Falk (denna kväll och även Frida Eriksson/Moa Åström)
Jonathan Spectors Högt i tak utspelar sig på en modern privatskola i västra USA där ledorden är ”inkludering”, ”transparens” och framför allt ”konsensus”. Som satiriskt mikrokosmos är det briljant: allt fungerar ända tills verkligheten tränger sig på. När en virusepidemi bryter ut ställs föräldrarnas värderingar på ända och skolans principer stresstestas i realtid. Ska barnen vaccineras? Vem äger sanningen – läkemedelsbolagen, forskningen, Facebook-grupperna eller den egna magkänslan?
Spector skriver med skarp penna och varm blick. Han gör sig inte lustig åt människor, utan visar hur intelligenta, välvilliga vuxna kan köra fast i sitt eget språkbruk. I sin iver att vara demokratiska skjuter skolledningen beslutet framför sig och låter i stället föräldrarna avgöra via ett socialt forum. Resten är kommentarsfält, Zoom och ett kollektivt nervsammanbrott i väntan på en enighet som aldrig infinner sig. Den som minns pandemins digitala möteskultur känner igen sig.
Scenografin är mitt i prick: ett rum som påminner om ett skolbibliotek – färgglada bokryggar, puffar och möblemang som signalerar trygg, kreativ zon. Det är lekfullt, men också ironiskt: kunskapen står uppställd i hyllor, ändå glider samtalet från källkritik till magkänsla i tre snabba repliker. Här skymtar pjäsen något större: hur vi trots alla ord om rationalitet, hamnar i Heideggers skugga av ”varat” och ångesten som knackar på när beslut faktiskt måste fattas.
Regigreppet lyckas bäst när det låter vardagsrealismen möta farsens tajming. Det är roligt – stundtals högt skratt i salongen – just för att igenkänningen är så träffande: avbrutna talarturer, ljud som hackar, mötesledaren som tappert jagar ”rundor” medan trådarna brinner. En sekvens med det digitala föräldramötet (projicerat/socialt media-emulerat) blir något rörig, tekniskt och dramaturgiskt, men är samtidigt en ärlig spegling av hur sådana möten brukar spåra ur. Man förlåter det gärna, eftersom rörigheten nästan är poängen.
Den talar till nuet utan att predika. Vaccinfrågan används som prisma för en större konflikt: när blir ”lyhördhet” och ”alla ska med” ett sätt att undvika ansvar? Och när blir individuell frihet ett bekvämt alibi för att slippa solidariska beslut? Pjäsen ställer frågorna utan att straffa publiken med facit. Det moraliska dilemmat bärs av rollfigurer som tillåts vara motsägelsefulla, vilket gör att skratten stannar kvar som ett litet gruskorn i skon på vägen hem.
Skådespelarinsatserna är jämna med det där lilla andetaget före en passivt aggressiv replik, den snabba växlingen från mjuk dialog till ”nu måste vi bara bestämma något”-ton. Tempot är högt men inte hetsigt. När enigheten verkar vara nära, glider den undan. Det känns sanningsenligt: det är exakt så här ett möte utan beslutsmandat känns. Med många kloka ord, lite friktion, och till sist en omröstning som ingen riktigt ville ha men alla kan leva med.
Slutsats: Högt i tak är en satir om vår längtan efter att vara goda och vår rädsla för att göra fel. Den visar hur svårt det är att navigera mellan ansvar, omsorg och informationsöverflöd – och den gör det med humor. Jag hade roligt och gick därifrån med en klump av allvar i magen. Rekommenderas varmt.
