Innehållsvarning: Josephine handlar om ett grovt sexuellt övergrepp och om ett barn som far illa. Den kan vara svår att se för den som själv har varit med om något liknande.
Josephine bygger på regissören Beth de Araújos egna upplevelser. Den tävlar på Stockholms filmfestival. Bara det är två anledningar att se den.
Filmen har en sekvens som gjorde starkt intryck på mig: bilscenen. Jag ville så gärna att mamman skulle förstå.
Trafikljuset slår om till rött och mamman stannar bilen. Då öppnas bildörren och flickan rymmer fältet. Hon har precis fått höra att hon ska prata med en psykolog och hon tar det som ett straff. Hon vill hellre spela fotboll, som hon brukar göra på eftermiddagarna efter skolan.
Flickan springer och mamman springer panikslagen efter. Bilen blir stående mitt på gatan, med dörrarna öppna och motorn på. Barnet hittas senare vid en fotbollsplan där en träning pågår. Hon springer inte längre. Hon sitter där och väntar, uppgiven, och stunden av frihet är över.
Den handhållna kameran följer ofta Josephines perspektiv, särskilt i början av filmen. I scenen med rättegången används stor bländaröppning och bilden blir suddig. Man får verkligen känslan av tunnelseende.
Josephine får inget utlopp för sina känslor, varken i ord eller i samtal. Det som erbjuds är pappans fysiska uppfostran: gå självförsvar och försvara dig. En skolpojke knuffar henne hårt, och hon försvarar sig. Föräldrarna ifrågasätter hennes agerande och skuldbelägger henne, utan att försöka förstå hennes reaktion. Mamman och pappan försöker hålla ihop och vara eniga, men det är Josephine som får betala.
Josephine har sett våldtäkten i filmens början, och mannen som begick den har släppts mot borgen och är fri att trakassera familjen. Hon vill försvara sig mot honom, men känner sig maktlös.
Kameran filmar den handhållna spegeln. Mannens vänstra ansiktshalva övergår i Josephines högra, och man får upplevelsen av att de två ansiktshalvorna blir ett ansikte. Det sker i hennes flickrum, ett ställe där hon borde känna sig säker.
Den här bildscenen får mig att tänka på Carl Gustav Jung, den schweiziske psykiatern som grundade den analytiska psykologin (1875-1961). Jag har bläddrat i Röda boken och tittat i första delen av Svarta böckerna. Skuggan är ett begrepp jag har hört talas om. Det är en benämning på den del av oss som vi inte vill kännas vid. Här kan den också läsas som skuld, en skuld som egentligen tillhör någon annan. Det är min tolkning. Mina psykologistudier favoriserade inte direkt Jungs psykologi. Ingenting i filmen pekar heller uttryckligen på hans teorier.
Josephine frågar Bear om hon är lika hemsk som mannen. Bear svarar direkt att hon inte är det. Hon är ett barn som fortfarande växer. Man vet inte riktigt vem Bear är:en ung kvinna som presenterar sig som stödperson när Josephine frågar vem hon är. Ju längre filmen går desto mer växer Bears betydelse i Josephines tillvaro. Hon ger tid, i massor, och tvingar inte fram något.
I filmen ligger Bear och Josephine på golvet och ritar med tuschpennor, och Josephine ritar en inre gestalt, ett spöke. När hon ritar ett spöke stannar Bear upp och frågar mycket om just den detaljen bland tuschteckningarna. Bear frågar om spöket är ont och de börjar prata om att Josephine ska kunna kontrollera det. Här vänder det något för Josephine.
Se filmen till slutet. Där får Josephine ett avslut och den är inte genomgående mörk.
Är du intresserad av psykologi finns här mycket att hämta. Filmen är stark och skådespelarna är trovärdiga.
Fakta
Titel: Josephine
Regi: Beth de Araújo
Land och språk: USA, engelska
Speltid: 114 minuter
Medverkande: Mason Reeves, Channing Tatum, Gemma Chan
Priser: Grand Jury Prize och publikpris, Sundance 2026
Tävlar i Competition, nordisk premiär
Visningar: sön 15/11 kl. 12.30 (Sture 1), ons 18/11 kl. 17.30 (Saga 4), lör 21/11 kl. 21.00 (Bio Skandia, red carpet)
Foto: Elena Ternovaja, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons
