Jag är beteendevetare och humanist, och jag tror på människans resiliens, det vill säga hennes motståndskraft och förmåga att ta sig igenom svårigheter. På Stockholms filmfestival den 11–22 november vill jag se tre filmer som kanske motsäger mig. Jag har inte sett dem än. Det här är mina frågor, inte mina svar.
Behemoth!
Alex var ett musikaliskt underbarn. Nu lämnar han orkestern och sitt disharmoniska liv i Chicago för att återvända till Los Angeles. Vi talar gärna om människans förmåga att förändras, men hur ofta ger vi henne chansen? Omgivningen kan stänga dörren långt efter att människan själv försökt gå vidare. Vad krävs för att någon ska få en andra chans? Är det människan själv som måste förändras, eller måste också omgivningen göra det?
Club Kid
Peter lever i New Yorks queera nattliv tills en son han aldrig visste fanns knackar på. Varför just nu? Varför inte tidigare eller senare? Söker sonen en fadersgestalt, eller är det Peter som behöver något han ännu inte vet att han saknar? Jag vet inte. Filmen får utvisa.
Rehearsal for a Revolution
Pegah Ahangarani berättar Irans historia genom familjens arkiv och exilens perspektiv. Vad händer med människan i exil? Hur länge kan minnet av ett hemland leva kvar oförändrat när världen omkring personen förändras? Och vad händer när den egna familjen inte längre delar samma bild av landet man en gång lämnade?
Jag går till festivalen med min tro på resiliens och vill att filmerna ska pröva den. Recensioner kommer efter festivalen.
