Varför pratar vi inte om ensamhet hos unga kvinnor? När vi pratar om ensamhet syftar vi oftast på äldre människor. Många äldre är ensamma, det stämmer. Men det vi även borde prata mer om, är ensamheten hos kvinnor i 20-30-årsåldern. Sanningen är att det råder stor ensamhet i denna åldersgrupp. Men det är inget man vill stoltsera med. “Hej, jag är ensam. Vill du bli min vän?”. Det kanske fungerade när man var liten, men som vuxen råder helt andra spelregler. Att berätta om sin ensamhet kan kännas skamset. När man hör ordet ensamhet så tänker man inte på en 20-30 årig kvinna som är mitt i livet. I den åldern som man förväntas ha som roligast. Förvisso en klyscha som skapar dåligt samvete hos en.
Vänskap som i ”Vänner”
Jag har alltid drömt om att ingå i ett stort kompisgäng, som i serier “Sex and the City” och “Vänner”. Den bilden av vänskap har präglat mig. Länge trodde jag att det var så vänskap såg ut. Men verkligheten är oftast en annan. När det har varit som tuffast har jag sökt mig till filmens värld, som lyckats slå hål på knuten i magen. Åtminstone för stunden. När verkligheten slagit till är det något helt annat. Då har omvärlden tappat sin glans, och det bittra och mörka svept in.
Det är så mycket stigma kring ensamhet. Särskilt om man är en ung kvinna. Då förväntas man “leva livet”. Yolo (you only live once) liksom. Varför förväntas det att man som ung kvinna, då man knappt har någon ekonomi, ska flänga omkring med sitt stora kompisgäng och slösa stålar på skor och drinkar?
Ensam som autistisk
Har man en diagnos blir det inte lättare. Som autistisk så kanske ensamheten är mer regel än undantag. Som sent diagnostiserad blev jag varse om många saker i mitt liv. Kanske har jag skrämt bort många? Eller kanske har jag missförstått dem och dem mig? Förmodligen både och.
Vänner har kommit och gått genom åren. Många gånger har det varit smärtsamt. När ingen annan funnits där, har jag åtminstone kunnat luta mig mot ensamheten. Den sviker inte. Jag vet att den finns där, när ingen annan gör det.
Var inte den spontana tjejen de trodde
Allt som oftast har vänskaperna runnit ut i sanden. Andra gånger har jag fått höra att jag inte var den spontana tjejen som de trodde att jag var i början. Det har nog en del av sin förklaring i maskering. Jag kände att jag var tvungen att spela en viss roll för att bli omtyckt av andra människor. Men sedan upptäckte de alltid tillslut mitt sanna jag, och då var jag inte längre intressant, antar jag.
Det var i högstadiet som det blev svårare med vänner. Det sociala samspelet förändrades, vilket gjorde det ännu mer märkbart att jag var annorlunda. Jag försökte passa in, men blev inte accepterad. Jag kunde bara se på när de jämnåriga umgicks med varandra. Det var något som skavde i magtrakten på mig. Vad hade de som inte jag hade? Hur förstod de varandra? Varför förstod de inte mig och jag inte dem?
En riktigt galen kattkvinna?
Personer som är ensamma får inte sällan negativa bemötanden av omgivningen. Man anses vara en kuf. “Hon som är så ung, hur kan hon vara ensam? Det måste ju vara något fel på henne!”. Som att man vore defekt på något sätt. Är man en ensam vuxen kvinna ses det som något konstigt. Lägg därtill en katt också, så har du ju framgångsreceptet på en riktigt galen kattkvinna!
Jag har ett behov av ensamhet. Men jag vill kunna välja den själv, istället för att vara utlämnad till den. I dagsläget har jag två vänner, varav den ena är mitt ex och min bästa vän. Den andra personen lärde jag känna när jag jobbade inom vården. Vi ses inte regelbundet, men jag vet att de finns där. De accepterar mig för den jag är, trots mina brister, och detsamma gäller dem. För vi har alla brister, mer eller mindre.
Vi borde prata mer om ensamheten hos unga kvinnor. Det är otroligt mycket vanligare än man tror. Framförallt om man dessutom har en NPF-diagnos. Vi borde krossa stigmat kring ensamhet!
Text: Carolina Alexandrou