Jag är inte bipolär, jag har en bipolär sjukdom. Idag 30 mars är det den internationella bipolärdagen.
En dag att uppmärksamma denna kroniska sjukdom på. Tidigare kallad manodepressiv.
Bipolär sjukdom drabbar cirka 3% av befolkningen, lika många kvinnor som män.
Oftast genetiskt betingat och en av de tio mest dödliga sjukdomarna enligt WHO.
Den har en överdödlighet på 15-20 år på grund av biverkningar av läkemedel.
Hjärt/kärlsjukdomar, diabetes och fetma främst förekommande. Samt en hög risk för suicid.
Två typer av biopolär sjukdom
Det finns två typer av bipolaritet: typ 1 och typ 2, sen finns mixed staged/rapidcykle där skoven är snabba och ibland på samma dag.
Men det är viktigt att veta att det är stor skillnad på typ 1 och typ 2.
B1 har depressiva, hypomana och maniska skov.
Mani är en form av psykos där hjärnan inte kan lagra minnen (omgivningen brukar minnas).
B2 undkommer manier men har längre och fler depressioner samt hypomani.
En hypomani är en eufori, ett glädjerus då man i princip ser världen genom en regnbåges skimmer, inget kan gå fel ! (ack så den bedrog sej ….)
Bergochdalbana
Ingen bipolär är den andra lik.
Självfallet !
Vi har våra personligheter allra främst trots allt. Sen är det olika hur alla svarar på behandlingen.
Det verkar ”lätt” att tro att vi bipolära bara har lite humörsvängningar som alla andra.
Fel ! Här är det bergochdalbana på högsta hastighet, rakt fram i vänstersvängarna och in i nån vägg på kuppen.
En del tror att vi inbillar oss. Vem skulle frivilligt vilja inbilla sej denna förbannelse ?!?
Jag tar på mej andras skulder
Det är dags att ta bort skygglapparna och inse verkligheten nu tänker jag.
För denna ovilja att lära sej skadar bland annat mej.
Jag krymper, skämms för att ha denna sjukdom ingen tar på allvar men som påverkar mej och min tillvaro oerhört mycket.
Känner mej mindre värd.
Sämre människa.
Jag tar på mej andras skulder, säkert mina ändå att bära ….
Jag är svårbehandlad
När jag får ett skov så behöver jag ofta hjälp, men har i åratal haft stora svårigheter att be om det.
Tänkt att jag nog överdriver.
Rädd att inte bli förstådd.
Inte tagen på allvar.
Jag har ett bra vårdteam idag, tät uppföljning.
Känner mej trygg med dem.
Men jag är svårbehandlad då ingen medicin riktigt biter där den ska på mej.
Så blir många justeringar.
En hel del inläggningar.
Kan allt bäst själv !
Jag har en vårdplan.
En plan för tidiga tecken.
Och en krisplan.
Men säg åt en hypoman att kolla dessa planer lixom ….?!?
Då kan jag ju allt bäst själv !
Tråkigt är skitkul!
Men jag har börjat nu först att ta in och även testa lite tips och råd jag fått via teamet.
Att ha tråkigt – Ahh skitkul !
Men så illa är det, jag behöver avskärma mej från yttre stimuli och intryck.
Begränsa allting.
Lite leva i lådan helt enkelt.
Och nog lugnar sej authobahn i min hjärna en aning när inte får bränsle från omgivningen.
Sen när jag är deprimerad gäller väl motsatsen, den är svårare att rå på dock.
När kroppen ligger tung som bly på sofflocket och dagsljuset gör ont om jag öppnar ögonen ens.
Mentala musklers misär !!!
Acceptans är ett bra första steg
Jag har en hel näve läkemedel till frukost, tittar på högen och tänker att så sjuk är jag väl inte?
Jo, det är jag.
Acceptans är ett bra första steg att hantera sjukdomen.
Att gå med den, inte emot.
Det är som det är.
Annars vore det inte så här.
Så jag försöker ta kommando och det bipolära är ett bihang.
En opålitlig åkomma.
Den gör entre i sina olika former lite som den behagar.
För mej.
Allt är självklart individuellt.
Jagas av ångest
Jag har även oerhört mycket ångest i mej typ konstant.
Även i den euforiska hypomanin jagas jag av ångest.
Konstant stress !
Ångest när jag är deppig om hur värdelös jag är hela tiden.
Man skall inte göda sin ångest, då slår den rot och växer ….
Då kommer jag inte över tröskeln, sopberget växer vid dörren, diskbänken fylls fort av disk och matrester.
Jag orkar inte svara i telefon.
Klarar inte av att prata, all luft går åt till ångesten.
Kläderna fläckas ner och håret blir smutsigt i stripor.
Jag ser min spegelbild men ser inte vem det är.
När hände det här ?!?
Jag har en god granne och vän som jag bryter denna ångest med genom att ta en promenad ihop, vadsomhelst.
Och det lättar nåt enormt.
Även om inget stordåd.
Underskatta aldrig det lilla i tillvaron, kan va det största !
Vänner, intressen, dagsljus och en gnutta motion, självklart lite mat och vatten därtill.
Ju fortare du behandlar ett skov desto snabbare på banan igen
Jag gör dagsscheman varje dag för att tvinga mej igång.
Känns bra kunna bocka av.
Men som sagt …. vid dessa hypomanier och manier har jag inga råd att ge ….
Ahhh, två sederande sprutor på sjukhuset för att varva ner.
Ju fortare man behandlar ett skov desto snabbare på banan igen, dock är jag sällan i balans.
En sån mening gör underverk att få höra
Men …. just idag sa min dotter.
”Asså jag tänker aldrig på att du skulle vara sjuk.
Jag är ju så van. Plötsligt kan du bli löjlig eller arg utan anledning, då kan ju nåt vara på gång.
Men annars är du bara min mamma.”
En sån mening gör underverk att få höra.
Att neutralisera det psykiskt sjuka med fokus på det friska.
Det får alla mina tankar och mojjor att stilla sej oxå.
Så enkelt.
Så riktigt.
Så rätt.
Varför se på mej på något annat sätt ?!?
Jag är inte bipolär, jag har en bipolär sjukdom.
Tack.
Text: Ylva K Larsson
