Premiär fredag 30/10 2026 i hela landet
Hans, en ung vuxen man, ska flytta in på ett LSS-boende. Han tvekar men accepterar till slut. En person jag lärde känna på lokalen där jag jobbar gjorde samma sak men den personen vande sig aldrig.
Både Hans och Sophie söker kärleken, och båda tror att den ska hela. De möts en natt vid ett fönster, när Sophie skriker ut sin ångest i den tomma natten. För dem gör kärleken det den ska. Personen jag lärde känna letar fortfarande.
När Sophie och Hans lär känna varandra beskriver de sig genom sina diagnoser. Det är begripligt för en diagnos kan ge ett språk åt det som är svårt att förklara. Ändå är det sorgligt att behöva börja där.
Alla tjatar på Hans och Sophie som om de vore barn trots att de är vuxna. Sophie, bråkig och nyss utskriven från psykiatrin blir körd till boendet av sin tjatiga pappa. Tjatet kommer inte bara från familjen utan även från dem på boendet som ska vara ett stöd, men som bestämmer över dem istället för att lyssna.
Många jag möter verkar tro att den som fått en diagnos av en läkare automatiskt är mindre vetande. Det stämmer inte och filmen visar det på bra sätt. Till exempel i gymnastiksalen ska de lära sig att köa men Sophie ställer sig bredvid kön, Hans ställer sig bakom henne och snart följer hela boendet efter. Ytterligare ett bevis på deras självständighet är att de ger sig av på en road trip och formar sin egen tillvaro.
Linus, en arbetskamrat till Hans, ser först en chans att pranka alla ”psychos”. Men räcker ändå ut en hand. Hans ger honom en uppgift, och hjälpen går åt båda håll. Det som gör det särskilt speciellt är att Linus är jämnårig. Min erfarenhet är att stöd från en jämnårig inte är detsamma som stöd från en auktoritet. Personen som sköter boendets administration, leder självhjälpsgrupper och håller kontakten med familjerna, vill vara ett stöd men har inget mandat. Linus bara är.
En besökare på lokalen där jag jobbar, sa att man helst ska hålla sin diagnos osynlig, för när den kommer fram blir man infantiliserad. På lokalen är det lätt att hitta varandra och knyta vänskapsband. Det svåra är att orka sedan. Jag har sett par som tröttnat, som varit upptagna med sina egna demoner eller som ställt för höga krav på varandra. Då rinner det ut i sanden.
Jag har också träffat människor som jagade kärleken helhjärtat men till slut gav upp. Kanske orkade de inte ensamma. Kanske hade det gått med en Linus, någon med energi och upptåg. Många av dem har dessutom ett dåligt självförtroende, så det är svårt att veta. Personen som jag lärde känna på lokalen letar fortfarande.
I filmen skildras en scen på tunnelbanan där stökiga idrottsfans knuffar Hans, som tar illa vid sig på riktigt. Sophie hoppar på den som knuffade och försvarar honom. Tuva gör rollen trovärdig. Hon agerar för att rädda sin vän. Gestaltningarna är genomgående bra inte bara huvudrollsinnehavarna utan även birollerna är starka.
Filmen är gripande och viktig, men den tar inte upp den mörka verkligheten. Det som på boendet kallas bråkigt blir här lojalitet, och det är bara hälften av sanningen. Den är feelgood för den som vill förstå, men kanske ett öppet sår för den som lever med en diagnos med allt vad det för med sig.
Filmen väljer till slut hoppet. Att ge och få hjälp, det är ju hopp. Och hopp om livet gör att vi orkar.
Fakta
Kärlek och andra diagnoser
Manus och regi: Daniel Sawka
I rollerna: Carl Kristoffersen (Hans), Tuva Beckman (Sophie), Malte Hallgren, Jonas Karlsson, Grynet Molvig, Filip Berg, Shima Niavarani, Angela Kovacs
