18 februari, 2025
Kultur

Att inte vara ett geni

Ett skrivblock och hopknölade papper.

Detta är en personlig berättelse om några år i författaren Jonny Källs liv.

Under min skoltid hade jag inga behov av att ha de högsta betygen. Det räckte gott med att ha några VG och i annat IG. Huvudsaken för mej var att jag trivdes så bra i klassen och att jag var väldigt rolig, då fick jag min plats. Jag hade en väldigt trygg barndom och många kamrater, framför allt tre kompisar som jag alltid var tillsammans med. Men allt det där förändrades när jag skulle börja gymnasiet. 

Trots att jag fått med min bästa vän i den nya klassen trivdes jag inte. Och allt blev så tungt och besvärligt. Jag började särskåda mitt utseende och tyckte att jag bland alla finnar inte såg klok ut. Jag var mager som en skrika och hade en massa hår som formligen dränkte mitt ansikte. Istället hoppade jag av gymnasiet och började jobba på min fars plåtslagerifirma. Men jag kände att något var fel, och visste att jag inte hade praktiska färdigheterna för mitt jobb. 

Vad fan hände med mej?

Under den här tiden blev jag introvert, och när jag försökte vara rolig kändes det som att ett djur var på väg att äta upp mitt innanmäte. Vad fan hände med mej. Jag och min bästa vän förblev vänner, men han började ju träffa en hel del tjejer och vi gled ifrån varandra en aning. Ändå hade vi en lång tid då vi träffades hos honom och såg på video, åt köttbullar med pommes frites och en hel del godis och läsk. Det var underbara kvällar och nätter hemma hos honom. Annars låg jag mest på andra våningen i mitt barndomshem och lyssnade på hög musik. Mina föräldrar var oroliga för mej och ville nog helst skicka mej till psykolog. Och den tiden skulle komma. 

Gigolos i Italien

En helg när mina föräldrar var på semester sålde jag min stereo och skivor och försökte få ihop så mycket pengar så att jag och min vän kunde sticka till Italien. Där skulle vi leva som gigolos, och min vän tog med sig sin gitarr för att spela på gatan. Det var en flykt, men flykten betydde så oerhört mycket mer för mej än vad det gjorde för min bäste vän. Och när vi kom ner till Rom började han lamentera (klaga om) att han skulle förlora sitt jobb, min vän jobbade på fabrik, så då åkte vi hem igen. Ensam ville jag inte vara i Italien! 

När jag kom hem skickade mina föräldrar mej till psykolog. Jag gick där några gånger, men sedan kom psykologen och jag fram till att jag inte behövde ha sådan hjälp längre. Min vän hade väl tröttnat på mig en aning och blev tillsammans med några tjejer. De få gånger vi sågs var när han stannade med sin fina Opel Manta utanför mitt fönster, tillsammans med en tillfällig flickvän. Men själv var jag i min nakenhet och skörhet livrädd för att gå ut och ha roligt. Jag visste att det ändå inte skulle bli lyckat. Jag föredrog att ligga i mitt pojkrum och fördjupa mig inom litteraturens område, och på hösten ryckte jag in i det militära, jag skulle bli pansarvagnsförare. 

“Som om jag var olevd”

När jag kom hem efter den veckan skar jag upp mej, och gjorde det så allvarligt att läkaren som sydde mej ansåg att jag borde tas till psykiatrisk klinik. Mina föräldrar och syster blev förkrossade, men ställde som alltid upp. Hela tiden var det som om jag var olevd, att det fanns något annat och starkt inom mej. Jag hade börjat få tankar om att jag hade någon stor talang inom något område, och jag undrade förtvivlat vad det kunde vara. Idag anser jag att ett självmordsförsök tyder på någon form av kraft. Jag visste att jag inte kunde säga till mina föräldrar att jag inte ville göra min militärtjänstgöring, utan var tvungen att ta till okonventionella metoder. 

På grund av mitt sätt att vara den första veckan på den psykiatriska kliniken fick jag en rätt så stor dos antidepressiva. Sakta började livet få lite färger. Jag tog till och med kontakt med en tjej som jag faktiskt hade träffat på någon av de få tillfällen då jag var ute med mina vänner. Men andra gången vi träffades fick jag så svår tunghäfta att jag inte fick fram ett ord, så hon lämnade mig, tog sin ”bubbla” och åkte ut ur mitt liv. Men när jag skrevs ut blev jag manisk. Tyckte livet var topp och slutade sova. Jag gav mej iväg på en resa till Värmland och tyckte jag hade jätteroligt där, och jag började få tur med tjejer, något som jag inte haft på de sista fem åren. Men jag blev paranoid och till slut förstod jag att det var ohållbart och bad mina föräldrar om att skriva in mig igen. Men mig veterligen hörde jag inga röster. 

Gick omkring som en zombie

Jag grät när jag kom in på avdelningen. Eftersom jag i mitt sinne var rädd att jag skulle bli utskriven, och att de inte skulle förstå hur sjuk jag var, raserade jag mitt enkelrum, och fick under någon vecka en stark lugnande medicin. Jag gick omkring, närmast som en zombie på avdelningen, men efter ett tag började jag återhämta mig. Efter någon vecka blev jag förflyttad till öppen avdelning där allt var mycket friare. Jag hade inte trivts så bra på flera år, och gick på bio, läste och pratade med de andra patienterna. Men sedan var det dags att fortsätta jobba som plåtslagare igen. Jag flyttade hemifrån och min bäste vän flyttade hem till mej. Jag hade då genom min stöttande syster fått tag i ett torp som låg mitt ute på landet. Där skulle jag och min vän bo i fyra år.

Det var jobbigt att komma tillbaka till jobbet igen. Det fanns ingen som ville prata med mej om det som hänt. Jag kände mej paranoid igen och kände på mej att vissa av mina arbetskamrater pratade skit om mej. Men jag hade min bäste vän, vi var som ler och långhalm. Under semestern gav vi oss ofta iväg och tågluffade, och vi såg bland annat Tyskland, Frankrike och Italien. Vi hade också börjat att skriva för Sveriges Television men blev refuserade. Jag var den av oss som var drivande, jag ville ha ett annat liv. Allt för att komma bort från plåtslageriet! De gånger vi gick ut på lokal talade jag bara med tjejerna om att livet var meningslöst, och att jag och min vän försökte skriva för televisionen. Det var naturligtvis omöjligt att få tag på en tjej om man höll på på det sättet. 

Flyttade till en kibbutz

Efter fyra år träffade min vän sin käresta, och jag beslöt mej för att flytta till kibbutz i Israel. Jag var så lycklig då och på helspänn, att jag tagit beslutet att ge mig iväg och skapa en ny tillvaro. Och när jag träffade de andra kibbutzvännerna på Landvetter var det som jag hade återfötts och blivit den öppne glade killen som jag varit under min lyckliga tid i högstadiet. Nu blev tjejerna intresserade av mig. Men jag som inte hade så mycken sexuell erfarenhet var rädd att jag skulle göra bort mig, och lämnade dem där de låg i sängen. Jag blev sjuk igen och virrade omkring i Israel men lyckades ta mej hem. Mina föräldrar ville få mig inskriven på psykiatrisk klinik, men jag som bara ville dö tänkte att någon kväll är jag stark nog, och då skulle det ske. När min far sa att det var dags att börja jobba som plåtslagare igen skar jag mej ännu djupare och hamnade åter på psykiatrisk klinik, låst avdelning. Det var nu något fantastiskt hände! 

Började spela amatörteater

Jag kom i kontakt med en amatörteater och åkte runt och spelade på skolor och pensionärsträffar. Jag hade flyttat till en större stad. Allt jag hade känt, att jag var riktigt duktig på något, visade sig vara sant. Jag skrev också en hel del under den här perioden. Jag trodde att jag i det närmaste var ett geni, och allt med teater kom så lätt till mej. Men det hade krävts mycket mod att gå till teatern och fortsätta där. Det innebar ju att jag och tjejer skulle röra vid varandra, och det var ju något jag var rädd för. Efter ett tag mådde jag så bra att jag började jobba inom hemtjänsten, och det var ett jobb som passade mig bättre än att jobba som hantverkare.  

Från rätt till fel

Jag sökte teaterlinje på folkhögskola, och var helt förvissad att jag hamnat rätt, men jag formligen brann av teater och det Thalia hade gjort för mig. Jag var tacksam. Under den här tiden blev jag tillsammans med en kvinna, som hade en son på 12 år. Jag hade ju inte så mycket erfarenhet av amorösa tilldragelser. Men vi tyckte mycket om varandra, och hon tyckte att jag var den mest humoristiska man hon träffat. Som slutproduktion gjorde jag en bejublad rolltolkning av Tartuffe och fick jobb på en teater. Kvinnan flyttade hem och jag liftade till henne när jag inte hade föreställningar. Men det var någonting som började kännas fel igen, och att vara på turné slet på mej och jag gick ner 10 kilo. Jag var tvungen att sluta med teater, och beslöt mej för att skriva för teater. Jag lämnade kvinnan. 

Har skrivit i 35 år nu

De efterföljande åren hade jag en mängd arbeten inom vården, försäljare och som universitetsstuderande. Och jag skrev och skrev, och kände att jag ville tillbaka till teatern igen. Jag har skrivit i 35 år nu, och börjar tjäna en hel del pengar på det. Drömmen är att komma bort från bidragsfällan, i vart fall tjäna 20 000 om året. Jag har aktivitetsstöd nu, vilket jag haft sedan år 2000. 

Min vän har kommit tillbaka i mitt liv. Han är morfar nu och vi åker runt i Sverige och lägger in oss på hotell och har det trevligt. Kemin mellan oss är fortfarande kvar. Jag upplever att jag har fått så mycket de senaste åren. Ge aldrig upp, saker kanske inte blir som du tror, det kan bli bättre! Jag går i kyrkan här där jag bor, och det känns för det mesta rätt för mig. Jag har många vänner och även hemstöd från kommun. Nu när jag har fått min diagnos kan jag ofta greppa den, och det känns inte som livet skulle falla sönder. 

Jag tror inte längre att jag är ett geni, men jag är någorlunda begåvad. 

Porträtt Jonny Käll. Man med ljust hår rakt framifrån.

Allt gott från Jonny Käll

Foto: Steve JohnsonUnsplash

Läs fler texter av Jonny Käll ->

Lämna en kommentar

Relaterade artiklar

Ett skrivblock och hopknölade papper.
Att inte vara ett geni