Att ge sej tid.
Tid för andra.
Tid för sej själv.
Det ena utesluter inte det andra men när jag nu valt att dra mej tillbaka lite så gör jag det samtidigt för andras skull oxå.
Jag samlar krafter att orka fortsätta.
Laddar nya energier till att komma igång igen.
Hitta ork att vara mej själv.
Jag måste ge mej den tiden innan jag kan ge dej.
Det är inte av egoistiska skäl.
Det är av omtanke jag ligger utmattad här.
Det är av välvilja min lust tagit slut.
Det är av viktiga uppdrag, min motivation har sinat.
Men det är med lite tid jag samlar ihop mej själv.
Mot nya äventyr.
Jag väljer aktivt att se ljuset ur mörkret.
Jag tänker mej nåt bra där det känns dåligt.
Men hela tiden är det något som tynger mej.
Som är för tungt att hålla mej uppe.
Jag ligger ner.
Finner ingen mening mer.
Men jag ger hopplösheten tid att hoppas igen.
Låter verkligheten vara som den är när den är.
Och just nu är det så här.
Det är jobbigt.
Jag sover mej igenom dygnets flesta timmar.
Det är som ett slags skydd.
Att överleva.
Att ge sej tid
Text: Ylva Kristina Larsson
Foto: Tua Lilja
