Väl i andetaget, när vi äntligen kan andas ut. När vi lyfter blicken framåt, känner efter i oss själva och rör oss i någon riktning alls, blir det ofta tufft. När vi har tagit oss igenom fasen av ohälsa, där brända broar och vissna blommor har gestaltat vår självbild, står vi inför en ny utmaning.
Nu ska vi vända det som en gång kändes omöjligt. Det är en fas där vi öppet och nyfiket ska börja tänka, ta ansvar och hålla oss fast i segelbåten – trots att vi inte ens vet hur man hissar ett segel. Jag pratar om fasen i livet där vi återhämtar oss från mental ohälsa.
En viktig aspekt av återhämtning från mental ohälsa är att vägen till förbättring ofta är längre än man tror. Benen som vi en gång trodde var brutna och den kalla själen som aldrig skulle bli varm igen har nu återfötts till liv, men utan någon tydlig riktning.
Brottas med det förflutna
Du står där, framför livet, redo – men du vet inte inför vad. Samtidigt brottas du med ditt förflutna, med dörren du vet står på glänt. Du befinner dig i en ständig fas av påminnelser och mantran om att vara snäll gentemot dig själv, trots att du inte riktigt vet vad det innebär.
Isoleringen som har varit är nu ett kvitto på brustna relationer och förtvinad vänskap. Ohälsosamma vanor har lett till en oförmåga att veta vem man egentligen är. Skammen skapar friktion för lyckan, och livet känns som en ständig kamp mellan att vara trasig och att bara existera.
Återhämtningsfasen den tuffaste
Jag skulle vilja påstå att återhämtningsfasen är den tuffaste fasen. Det är då du måste sätta ett hjul i rullning som inte har rullat på flera år, bygga relationer du knappt känner igen och möta dig själv i spegeln – och de beslut du har tagit som har lett dig dit. Du är frisk nog att fungera, men trasig nog att ha svårt att se framåt. Andra säger åt dig att hitta balans, som om livets vågskål hade en given punkt att landa i.
Att lära sig gå med sina egna ben men ständigt påminna sig själv om att inte springa känns maktlöst. Hur ska du kunna navigera i det ovissa? Hur ska du kunna sätta gränser när du inte ens vet var de går? Ditt liv har varit isärplockat, och nu ska du självmant hitta rätt bitar för att få det att gå ihop.
Jag behöver påminna mig själv om att ta livet i stunden. Att se till att mina behov fylls för dagen och att livet aldrig är mäktigare än vad jag gör det till. Vinden kommer aldrig att räcka till om vi bara jagar efter den, men våra behov kan inte heller förkastas som en svävande vind.
Jag tror att det är viktigt att hitta guldkornen i livet – de små saker som gör tillvaron vacker. Där känslor får väckas och jag som människa får känna mig levande. Inte ett liv som är byggt på prestation och perfektionism, utan ett liv som är underbart. Det kan ingen ta ifrån mig. De små stunderna jag delar med mina nära, med främlingar och med mig själv är viktiga för att få mitt liv att kännas levande. Det gör mitt liv sörjbart och äkta.
Text: Kristoffer Modig
