Det är inte lätt att ha ett handikapp i dagens samhälle. Man blir utestängd från vissa aktiviteter eller är hänvisad till att ha en ledsagare med sig.

Själv lever jag med klaustrofobi sen barndomen. Jag åker inte hiss och kan inte låsa om mig på offentliga toaletter. Det gör det besvärligt när jag är ute och fikar samt åker tåg.

Då säger någon att man kan träna bort sina fobier, till exempel med KBT (kognitiv beteendeterapi). Det kan ju fungera om man har någon med sig som man känner sig trygg med. Men när jag reser själv då kommer otryggheten tillbaka. Speciellt på de nya tågen, där toaletterna är som en liten skrubb. Samma gäller de på centralstationen i Stockholm.

Jag vill mena att man ska anpassa förhållandena efter individen och inte för att spara pengar för samhället. Jag kan ändå ta mig ut och göra saker men det finns säkert de som blir sittande hemma.

PS. Någon sa att klaustrofobi är irrationellt, det vill säga oförnuftigt och ologiskt men det är ju precis tvärtom, den är helt logisk. För vem vill bli instängd?

 

Text: Sören Fernqvist

Foto: Monica Atterberg