Sju människor står på scenen med blommor och presenter. Värdinnan Filomena kommer aldrig.
Jag gick till Dramatens lilla scen förberedd och hade läst programmet. Jag hade tänkt skriva om hur det känns att bjuda in många och sen uppleva hur få som kommer på besök. Det blev något helt annat.
Freja Hallberg har låtit skådespelare ringa riksdagens 349 ledamöter i ett annat sammanhang hon varit involverad i så jag väntade mig förnyelse.I stället fick jag sju främlingar i ett hus och en föreställning där det absurda gradvis tar över.
Min kavaljer kom med öppet sinne och en längtan bort från en enahanda vardag. Jag förklarade handlingen för honom, medan han i gengäld fick förklara skrattet för mig. Den yngre publiken fann föreställningen mycket roande. Jag satt länge och undrade vad de skrattade åt. Så småningom släppte jag taget, och skrattet smittade även mig.
Gästerna i pjäsen är en brokig samling: en poet, några akademiker, en Clas Ohlson-tjej som tidigare varit militär och en trädgårdsmästare. De har aldrig träffats förut, men när vinet är urdrucket och maten uppäten har de blivit tjenis och kompis med alla. Problemet är att de sedan inte kan lämna huset.
Fåglarna i titeln håller sig länge i bakgrunden. I stället får vi följa hur akademikerna tar kommandot och försöker bringa ordning i tillvaron. Ett sätt är genom att läsa och tolka Filomenas avhandling. Femton, sexton gånger går de igenom den. Men när maten tar slut får de lärda lämna över initiativet och det hamnade hos den fd militären och trädgårdsmästaren. Sen återstår ett högst praktiskt användningsområde för avhandlingen: den blir dasspapper. Kanske pjäsens mest skoningslösa kommentar till den akademiska överheten.
Jag kämpade för att förstå allt och satt på helspänn i över två timmar. Det är inte alltid en bekväm position som åskådare, men den har sina poänger. När jag slutade försöka begripa varje detalj kunde jag också roas av det absurda.
Men mitt i all förvirring uppstår ett ögonblick som jag gärna hade velat stanna längre i. Människorna samlas i soffan och börjar prata om meningen med livet. Det sker nästan i förbifarten, som om frågan vore ytterligare ett samtalsämne bland andra. Här hade jag önskat att Freja Hallberg vågat dröja kvar. Min kavaljer höll med.
För vad är det som bär oss när vardagen inte längre fungerar? Den vanliga lunken kan vara en mening med livet i sig. Att handla mat, sköta sina bestyr och veta vad morgondagen innebär är kanske inte särskilt dramatiskt, men det kan vara själva fundamentet. När det rasar samman kan också hela vår världsbild göra det. Den som fått ett cancerbesked vet att vardagen inte längre är självklar.
Jag saknar ett andligt perspektiv, inte nödvändigtvis religiöst, utan en undersökning av vad människan kan hålla fast vid när tillvaron skakar. Det hade kunnat ge soffscenen en annan tyngd.
Slutet är starkt. Röken väller in, taket lyfter och människorna klättrar uppåt. Jag tolkar det som att allt går åt helvete, kanske också att människorna går under. Men sedan kommer vardagen tillbaka. ”I morgon ska jag boka tid hos tandläkaren” ,säger en rollinnehavare innan röken och ljuset sväljer de sju på taket. Det är en märklig lättnad. Tandläkaren gör ont och kostar pengar, men man slipper tandvärken.
Jag gillade ”Fåglarna”, trots att jag inte alltid förstod vad som pågick. Kanske är det också en poäng med föreställningen: att rubba våra invanda föreställningar om hur världen ska fungera. Jag hade gärna sett att den stannade längre vid frågan om vad som ger livet mening, men den påminner mig ändå om något väsentligt: Man har mat för dagen och en dörr att gå ut genom. Det är lätt att ta sådant för givet tills det inte längre finns där.
”Fåglarna” är sevärd. Inte för att få svar på livets stora frågor, utan för att påminnas om hur mycket det betyder att vardagen faktiskt fungerar.
Fåglarna
Dramaten, Lilla scenen. Urpremiär 22 oktober 2026.
Av och regi: Freja Hallberg
Scenografi: Ylva Norlin. Kostym: Maja Mirkovic. Musik: Magnus Brunnskog. Ljus: Maja Lindström.
Medverkande: Maia Hansson Bergqvist, Andreas Rothlin Svensson, Melinda Kinnaman, Alexander de Sousa, Thérèse Brunnander, Nikola Borggård Gavanozov och Kristina Törnqvist.
Spelas på svenska med engelsk textremsa.
