Mörkret omsluter mig. Rädslan kryper där nere i minnen av hur det kan bli. Ja, jag är rädd och ångesten pulserar i mina vener. Andningen är okontrollerbar. Inte nu igen!!
Nej inte igen viskar jag för mig själv. Min hjärna är invaderad av ting jag inte förstår. Jag mådde bra så hur blev det så här? Alla dessa frågor. Läkare, skötare och sjuksyrror frågar hur jag mår. Vad ska jag svara på det? Denna förbannade skräck för mina inre demoner som skrattar gott åt min belägenhet, att jag ligger här på psykiatrisk avdelning.
Skuldkänslor
Inlåst med fara för mitt liv. Skuldkänslorna river sönder mina försvar. Allt kom smygande tassande på tå för att jag inte själv skulle uppfatta faran förrän det var för sent. Längtan, önskan och allt som bara försvann samtidigt som sömnen och matlusten. Minnet som bara blev sämre och koncentrationen som blev ickeexisterande.
Psykakuten
Dagen då min husläkare ringde och sa du måste lova mig att åka till psykakuten nu.
Djup depression som förstörde vårens gröna färg och förvandlade världen till svart sot.
Text och foto: Johanna Eriksson
