Jag kallar det glashuset

psykiatrins hus i Uppsala.

Ser ut som en finlandsfärja även,

ett märkligt bygge ….

En byggnad som väcker ångest

obehag

rysningar.

Minns inte riktigt hur många gånger jag varit inlagd där.

På gott och ont fråntagen min frihet.

Planerade och akuta inläggningar

suicidprevention

medicinjusteringar

allmänt omhändertagande min integritet.

En annorlunda värld

sluten

avskärmad

låst värld från vardagen.

Det ger mej både bra och dåliga minnen,

då jag genom åren spenderat flera år sammanlagt inom dessa slutna väggar.

Ensam i ett grönmålat, kalt rum
ligger jag på en sjukhussäng.
Jag ska återhämtas
men känner mej sämre än nånsin.
Full av tankar och ändå så tom
väntar ut tiden att gå
dagarna att avlösa varann.
Det händer inte mycket på “dårarnas hotell”,
just ingen som ens frågar hur jag mår,
fastän det är måendet som ju behandlas ….
Sammanbiten
men mållös.
Finner inga ord för hur det är
att vara inlagd här.
Om hade en fysisk åkomma vore det enklare.
Då kan tas prover att finna fel
gips att stödja ett brutet ben.
Framtidsprognoser.
Här är allting ovisst
och det är ett evigt experimenterande med olika läkemedel.
Med lite tur kanske ordinationen passar mej,
kanske träffar läkaren rätt
i mitt innersta kaos
och känslans labyrint.
Hittar jag ut även denna gång,
eller finner jag bara återvändsgränder vartän jag går ?
Ingenting är säkert
min mentala hälsa står på spel
i händerna på proffessionen
som ju är utbildade att vårda själar.
Kan av erfarenhet påstå att alla inte är ämnade detta arbete att utföra,
men många är och gör sitt bästa.
Hur vårdar man en själ ?
Finns det något sätt att nå in i mej och se ?
Förklarar efter bästa förmåga
det jag alls inte förstår.
Samarbetar.
Måste gå in i ett arbetslag
att laga min person.
Om vore lätt och kunde ta på problemet,
men det är en gåta.
En rysk roulette med mitt liv som insats.
Går det att fixa mej ?

Besökstid är något jag både ser fram emot och fasar för.

Inte alltid jag orkar sitta upprätt och ta emot någon,

men kan heller inte neka de som ju vill se mej.

Se att jag mår bra ….

Jag mår inte bra !

Men det kan jag varken säga eller visa upp,

det gör omgivningen ledsna.

De blir ledsna och vill bli försäkrade av att se mej,

jag förtvivlade själ inom slutenvården.

Förväntas i tyst samråd att trösta deras oro

säga jag mår bra och att jag snart får skrivas ut.

Det är så det fungerar

oss människor emellan

i min tillvaro.

Så ingen kan påstå jag inte är stark,

då jag orkar bära både min egen sårbarhet samt andras oro i denna märkliga tillvaro

i ett glashus.

De tankar som ju ofta cirkulerar i min karusell

är om jag orkar till nästa dag.

Många hävdar att självmord är egoistisk handling,

jag kan inte hålla med.

Klart att jag oxå vill leva,

men när jag inte kan då ?

När hoppet är borta att nånsin återfå styrkan,

är jag då egoistisk som inte har förmågan ?

Den fattas mej ju,

står ingenstans att finna.

Min psykiska sårbarhet är krossad,

och den framtid ämnad för mej

tog slut igår ….

Men jag har inte rätten att själv bestämma,

inte makten att avgöra,

så jag pinar mej igenom några dagar, nån vecka som blir månader och år.

Att åter finna gnistan

som tänder livets hopp.

 

Text: Ylva Larsson

Foto: Monica Atterberg