Samsjuklighetens höga suicidrisk.
Mer och mer uppmärkasammas nu kring samsjuklighet.
Tacksam för det då jag är en bland andra som lider av samsjuklighet.
På tapeten nu är den höga suicidrisken i min målgrupp.
Och att det bör uppmärksammas mer, finna stöd och hjälp för detta antar jag. Jag vill tillägga från min egen erfarenhet (kanske redan gjorts), men jag tar min egen version som jag själv lever med. Det vill säga kronisk förhöjd suicidrisk. (ingen bra prognos asså ..)
25 års blandmissbruk
Jag har ett drygt 25 års blandmissbruk bakom mej. Psykiatriska diagnoser och ett gravt självskadebeteende etc, m.m, o.s.v.… Att genomgå avgiftningar o.s.v. var ett rent helvete i sej.
Men vad hände sen ?!? När jag var substansfri. Frisk ?!? Jag vet inte ….
Jag var livrädd och förvirrad att se nyktert på tillvaron, omgivningen och alla människor i den.
Jag visste inte hur faan jag skulle bete mej. Vad som nu skulle förväntas av mej plötsligt.
Som vassaste pilspetsar
Det var som att bli totalt bländad av det ljusaste solskenet, blind.
Locket för öronen släppte och alla ljud trängde in i mej som vassaste pilspetsar.
Jag kunde inte värja mej. Intrycken gjorde mej illa.
De intryck jag hade kämpat för att få uppleva. Livet.
Jag var tillbaka, men det var som att livet inte ville ta emot mej längre.
Med bra stöd från psykiatrin höll jag ut.
Tre gånger i veckan var jag på mottagningen för att få stöd på denna resa.
I många år. Jag kände inte igen mina psykiatriska symtom heller.
Identitetskris. När jag var mej själv … Men dit jag vill komma är att det verkligen en daglig kamp för mej på olika sätt än idag. Tio år senare.
Tankar som gör så ont
Och än i detta nu har jag självmordstankar återkommande.
Jag kan nog medge att det är åtminstone en tanke som slår mej dagligen.
Tankarna är olika intensiva. Tankar som även gör så fysiskt ont.
Skuld och skam för nära/kära. Såklart. Tankar jag inte vill tänka, men som kommer till mej i vissa situationer.
Sorg och saknad
Det talas idag mycket om ofrivillig ensamhet.
Att vara fri från ett beroende är en oerhörd ensamhet.
Då menar jag inte att jag inte har min missbrukskrets kvar, därav ensam, utan jag menar en slags sorg och saknad över allt jag aldrig kunde uppleva på grund av substanser, och den plats i livet jag är på idag men inte har någon som förstår eller bara finns med mej här ….
Jag har hunnit fylla 50 år men inte åstadkommit något och lär ju typ inte hinna så mycket heller ….
(Inte ens gått ut grundskolan.)
Men jag har även två fantastiska barn, större kan man knappast göra i livet.
Men skammen säger mej att jag inte är bra nog som mamma, att de förtjänat bättre.
Mitt vardagliga liv präglas av en oerhörd ångest, åt alla håll och vissa dagar orkar jag verkligen inte mer.
Kan inte se eller känna någon morgondag …
Men jag tvivlar. Jag har ont i magen för jämnan.
Säg mej ingen smärta !!! ropar jag tyst till mej själv.
Och en dag vill jag lyssna till det hoppet. Substansfri!
Text: Ylva K Larsson
