Aminah Al Fakir skriver dagbok om sin återhämtning. Hon brukar göra det nån gång varje månad och lägga ut på Facebook. Nu publiceras en dagbokstext i Vox Vigor.
Kära Dagbok!
Stockholm, tis 21 okt 2025
Samtidigt som höstrusket och mörkret breder ut sig och världshaven stormar så har livet bjudit mig på oväntade glädjeämnen och nyfunna ljuspunkter.
Denna höst har Fontänhuset, ”Fountain House Stockholm”, blivit en plats för mig att älska och förundras över.
Här samlas människor med vitt skilda bakgrunder men med det gemensamt att den psykiska hälsan vacklat någon gång i livet.
En del har varit med om depressioner och hemlöshet. Andra har drabbats av psykoser och ångest. Någon har genomgått skilsmässan från helvetet och några har blivit arbetslösa eller drabbats av utmattning.
Upplevelsen av ensamhet förenar
Upplevelsen av att ha känt sig helt ensam är också något som tycks förena och den där omisskänliga blicken som berättar om en tillvaro där både hjälp och omtanke varit en bristvara. Ja, för en viss sorgsenhet och tyngd döljer sig där bakom ögonvalven på mina nya vänner men också en stor portion av ödmjukhet. När man gått i Livets Hårda Skola och förlorat allt är man oftast tacksam för det lilla.
Jag har också upplevt hur otroligt befriande det känts när våra samtal leder till gapskratt. Det är nästan hisnande att förflytta sig från den mentala botten till dess höjdpunk inom nån sekund. Som en berg-och-dalbana av känslor. Det där förlösande skrattet är så viktigt i en annars svajig tillvaro. Jag har kommit att längta till dessa stunder och känner att jag på kort tid hittat nya fina vänner.
En fontän symboliserar mycket
En fontän sägs symboliserar liv, förnyelse, rening och välstånd. Den kan även representera gudomlig nåd, och vara en källa till andlighet och läkning. I litteraturen kan fontänen symbolisera transformation och även vara en plats för meditation.
För mig har särskilt arbetet med Radio Totalnormal fungerat som den där fontänen. Radion som verkar i egen regi men som lånar både fontänhusets lokaler och dess medlemmar.
Det är nåt alldeles särskilt att samlas där kring egenskrivna dikter och texter som oftast är skrivna utifrån medlemmarnas allra ömmaste punkter. Att sitta och lyssna tillsammans och sedan samtala om en text eller ett tema till ett radioprogram berikar alla i rummet. Det sprider sig ett slags tyst samförstånd där självkänslan växer och hjärtat blir starkare. Då kan man verkligen tala om andlighet. Och läkning.
Jag stärks också av det respektfulla bemötandet av handledarna i huset. Särskilt ett samtal med handledare Anders kändes värdefullt där vi pratade om hur jag skulle vilja bli bemött om jag skulle må väldigt dåligt. I det mötet blev jag bekräftad i att det är ok att bara tänka på mig själv just nu och inte ansvara för alla andra. Som jag alltid brukat göra tidigare.
Min tillvaro har alltså successivt fått en ny form. Morgnar där kontaktlinser, smink och kläder åker på innan promenaden till bussen som tar mig till Fountain House. Dagar emellan där tvätt och städ känns mer motiverat att genomföra och komma igång med.
Att stegvis ta tillbaka sig själv
Jag har t o m orkat byta jorden på alla mina inneväxter och den äldsta plantan med två höga stänglar – den som symboliserat mig och min ex-man – har jag delat på (!) då stänglarna efter många år nu orkar stå själva i var sin kruka med mer utrymme att växa. Ja precis! Apropå det där om transformation och förnyelse.
Det är som att jag stegvis tar tillbaka lite av mig själv – hon som jag var innan – innan allt det svåra. Jag har t o m skaffat mig ett par nya kängor som påminner mig om henne och så sakteliga har lusten att sjunga också börjat återvända. Men det får ta sin tid.
Det jag erfar inombords är inget mindre än en stilla revolution igångsatt av porlande fontänvatten. Den långa perioden av kompakt mörker som jag befunnit mig i börjar skingras och glimtar av en ljusare tillvaro utkristalliserar sig. Det har tidigare inte funnits plats eller ork för tankarna att sväva fritt och besöka framtiden, inte ens i en sekund, men nu är det möjligt och det är underbart och stort bara det.
För tänk att få vakna upp igen och känna att det finns plats för framtidsdrömmar – och då mina alldeles egna drömmar. För jag har börjat ana dem där i fjärran. Som ljuspunkter. På ett stilla hav.
Text: Aminah Al Fakir
