Denna text skrevs på Vox Vigors skrivworkshop den 25 september 2025. Deltagarna kom från Fountain house på Götgatan i Stockholm, och övningen handlade om att intervjua varandra två och två. Här skriver Aminah Al Fakir Bergman om Marie.
När jag börjar prata med Marie – en kvinna i sina bästa år med Gretchen-fläta och färgglada piffiga kläder – så kommer vi genast in på hur viktiga våra fikastunder med våra grannar har blivit för vårt psykiska mående.
Marie har en hundvakt som heter Sören, 73 år gammal, som lyssnar både på hennes glädjeämnen och på hennes sorgesånger – och som bjuder på fika. Jag har en granne som heter Olle, 69 år gammal, som också lyssnar och kommer med kloka råd. Och inte att förglömma. Bjuder på fika. Ofta på hans soliga balkong.
Marie brukar i sin tur hjälpa Sören att klä om möbler och måla snickerier. Jag har så småningom börjat baka igen och har kunnat bjuda Olle på min gammelmoster Sveas banankaka – i räfflad 50-talsform.
Möta någon som lyssnar
Att få möta någon som lyssnar och ser en är något vi återkommer till i vårt samtal. Hur viktigt det är för alla människor men särskilt för personer som kämpar med psykisk ohälsa.
Redan som 17-åring hamnade Marie i sin första psykos. Därefter har hon återkommande haft perioder varje år av depression och ångest. Marie säger att ”tänk om någon redan då” hade kunnat hjälpa henne och guida henne i livet.
Framför allt detta med att få syn på hennes mönster hade varit hjälpsamt. Det att hon alltid har jobbat – som hon själv beskriver det – som en ”Duracell-kanin”. Både jobbat 100 procent OCH pluggat 100 procent och återkommande ”kraschat” och behövt perioder av vila. Tack vare hennes frilansjobb som scenograf och kostymtecknare kunde hon fungera och då parera sitt livsmönster. Om hon fick ett jobb när hon behövde vila så tackade hon helt enkelt nej.
Lärarjobbet blev för stressigt
När hon senare i livet önskade få en mer ordnad vardag med regelbunden inkomst som åk 1-3-lärare och textillärare – så kunde Marie inte längre ta sina nödvändiga pauser. Följden blev att hjärnan gick på högvarv hela tiden och hon insjuknade oundvikligen i en svår utmattning.
Jag har också kämpat med utmattning och fick efter många år utan förbättring diagnosen ME/CFS; kroniskt trötthetssyndrom. Droppen som fick bägaren att rinna över var även för mig ett lärarjobb där jag som musiklärare ansvarade för ca 200 nyanlända gymnasieelever; dessutom i kombination med att ha 4 barn där hemma.
Vi pratar om den skam som vi känt när kroppen sätter stopp och man inte längre kan fungera som en ”normal” människa. Hur man hela tiden undrar vad det är för fel på en. Från att ha identifierat sig som en kapabel högpresterande människa till att nu känna sig som en urvriden zombie är ett stort och plågsamt hopp att behöva göra.
Tack vare en fin psykolog-kontakt genom psykvården känner Marie att hon nu hittat någon som ser henne och en utredning för autism och ADHD är på gång.
Små försiktiga steg ut i verkligheten
Och jag – som nyligen fått både en ADHD-diagnos och fått veta att jag kämpar med GAD, det vill säga generaliserad ångestsyndrom – har börjat ta små försiktiga steg ut i ”verkligheten” igen med möten på Fountain House Stockholm – en plats för människor med erfarenhet av psykisk ohälsa. Där går även Marie regelbundet och vi båda deltar i ”Radio Totalnormal” som bedriver verksamhet i huset. Vi båda önskar nu innerligt en väg framåt – MEN på våra egna villkor och i vår egen takt.
Jag lämnar samtalet med en varm känsla. Det är något särskilt att få spegla sig i en annan människa med liknande erfarenheter. Och jag kan konstatera att Marie och jag var rörande överens; INGET kan ersätta mänsklig kontakt. Mänsklig kontakt som ju är helande i sig.
För att inte tala om vikten av att få bli bjuden. På fika.
***
Text: Aminah Al Fakir Bergman
