Vi är nu inne på den 20:e utredningen kring samma sak som alltid, min bipolaritet!
Jag är mer än lovligt less på att ständigt tvingas att förklara och försvara mej. Förklara min sjukdom. Och försvara min person som aldrig tycks vara intressant.
Vid varje utredning så kräver handläggaren olika referenspersoner kring mej. Andra i min omgivning som ska presentera mej alltså. Att lyssna till mina egna ord är inte relevent. Bra jävla konstigt! Är jag inte betrodd?! Anses jag som galen? Varenda utredning slutar likadant. Fler trygghetsfaktorer än riskfaktorer.
”Barnen” är nu närmre 19 och 16 år. Senast idag sa sonen till handläggaren att han inte vill prata med dem mer och att det börjar bli löjligt. Min 16-åring är alltså mer förnuftig än en utbildad socionom.
Sen beror det helt på vilken handläggare man får oxå. Personkemin. För många år sedan hade vi en riktig ragata som mitt vårdteam från psykiatrin gjorde avvikelse på vid två olika tillfällen. Det vill säga poängterade att socialtjänsten begick tjänstefel.
En orosanmälan är förnedrande
Att få en orosanmälan är förnedrande, speciellt på grund av vad det handlar om, min bipolaritet …. Sen ska de tänka ett tag om de ska inleda en utredning eller ej. Utredningen får pågå i max fyra månader. Det känns som fyra månader i fängelse! Jag blir oerhört stressad helt i onödan.
Förbannad blir jag också på att de stjäl energi. Jag ifrågasätter hela vårt skyddsnätverk om det funkar som det gör för oss för alla. Socialtjänsten handlar rent skandalöst!!! Då stjälper det mer än det hjälper! Och då har systemet brustit fullständigt!
Utredning efter utredning
Jag kan förstå att socialtjänsten utreds då och då för grava fel de gör i sitt arbete. Tvångsplaceringar. Påtvingade så kallade frivilliga insatser. De nöter på utredning efter utredning fastän redan kommit fram till att de inte har nåt att erbjuda. Vi har inte ens bett om nån jävla hjälp! Vi har inget behov av den lilla insatsmöjlighet som finns ens.
Socialtjänsten är en stor myndighet men de har ändå inga mandat att påverka skola eller vården …. Där våra problem är. Mycket märkligt. Men de kanske kan samarbeta lite i stället!? Näe, ett referenssamtal räcker visst till ingen lösning nånstans. Bra jobbat ….
Min dotter har ett klart behov av en insats som finns och som soc lätt kunnat skriva remiss till. Men istället valde den handläggaren att lyssna på någon helt främmande utomstående och insatsen nekades …. WTF ?!? Så om mam ber om hjälp för sin situation så stängs utredningen ner och tvärtom när inget behov finns så ska man läggas under luppen?!? Man behöver inte vara Einstein för att se att något felar ….!
Ska vi utsätta våra barn och ungdomar för denna tortyr som det faktiskt blir med flera års granskande?!? Det är allas våras skattepengar som ryker här …. I stället för för att fokusera på de familjer som faktiskt behöver hjälp. Man kan ju undra ….
Ett extra öra
Vi har en kurator med oss vid alla möten. Ett extra öra samt att vi behandlas bättre av soc med en kurators närvaro. Bara det är sjukt i sej. Kuratorn har nämligen också en socionomutbildning. Och utan henne har de kritiserat mej som människa väldigt hårt. Så pass att mitt vårdteam som jag nämnde tidigare ryckte in för att det spårade ur rejält.
Soc går till attack
Varför går soc till attack?!? Varför inte tillmötesgående ….?Det handlar om vård och omsorg, inte nån jävla häxjakt! Det är solklart stigmatiserat att ha nån form av psykisk ohälsa inom soc. De behöver en grundkurs i vad det egentligen innebär!
Jag orkar inte behöva försvara min själ mer inför främmande människor som rotar i mej med smutsiga händer.
Text: Ylva Kristina Larsson
Foto: Pexels – Kindel Media
