När lagen inte räcker till

Personliga berättelser om stigma och diskriminering vid psykisk ohälsa 

”Det är som att folk tror att man är mindre intelligent eller kapabel bara för att man har en psykisk sjukdom.”

Denna starka utsaga är hämtad från en av de intervjuer som genomförts i samband med kursen ”Social mobilisering och entreprenörskap i Lund 2023”. Kursen arrangerades av Lunds universitet och Malmö universitet. Vittnesmålen skär rakt igenom den fasad av jämlikhet och inkludering som Sverige gärna vill visa upp. Trots en omfattande lagstiftning, med Diskrimineringslagen (2008:567) och FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning i spetsen, upplever många människor med psykisk ohälsa att de ständigt möts av fördomar och diskriminering. 

I denna artikel vill jag ge röst åt dessa människor och deras erfarenheter. Genom att väva samman deras personliga berättelser med en analys av relevant lagstiftning och sociala rättigheter, hoppas jag kunna belysa den smärtsamma klyftan mellan teori och praktik. 

Osynliga murar och vardagliga hinder 

Intervjuerna målar upp en bild av hur stigma och diskriminering tar sig uttryck i vardagen. Det handlar om att bli bemött med misstro och skepticism inom vården, att bli exkluderad från arbetslivet och att ständigt behöva kämpa mot förutfattade meningar. 

En person beskriver hur hen, trots formell kompetens, gång på gång nekas jobb på grund av sin diagnos. En annan berättar om hur hen upplever att vården inte tar hens problem på allvar, vilket leder till att hen inte får den hjälp hen behöver. 

Dessa berättelser visar tydligt att Diskrimineringslagen, Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) och Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (1993:387), trots sina goda intentioner, inte alltid räcker till för att skydda människor från diskriminering. 

Internaliserat stigma – en tyst kamp 

En av de mest tragiska konsekvenserna av stigmatisering är det som kallas internaliserat stigma. Det innebär att personen internaliserar de negativa budskapen från samhället och börjar tro på dem själv. ”Jag har börjat tro på att jag är värdelös och att jag inte kan bidra med någonting”, säger en av de intervjuade. 

Internaliserat stigma kan leda till låg självkänsla, skam och självtvivel, vilket i sin tur kan hindra personen från att söka hjälp eller delta i samhället. Detta blir en ond cirkel som är svår att bryta. 

Vägen framåt – att riva murarna 

För att skapa ett samhälle där alla, oavsett psykisk hälsa, kan leva ett fullvärdigt liv, krävs insatser på flera nivåer: 

• Kunskap och utbildning: Vi behöver ökakunskapen och förståelsen för psykisk ohälsa i hela samhället. Detta kan ske genom utbildning inom vården, skolan och på arbetsplatser. 
• Bemötande och attityder: Vi måste aktivt arbeta för att förändra negativa attityder och bemötande inom alla samhällsområden. Det handlar om att se människan bakom diagnosen och bemöta alla med respekt. 
• Tillgänglighet: Vi behöver skapa ett mer tillgängligt samhälle där personer med psykisk ohälsa kan delta på lika villkor. Det kan handla om allt från anpassningar på arbetsplatser till ökad tillgänglighet inom kultur- och fritidsaktiviteter. 
• Empowerment: Vi behöver stärka personer med psykisk ohälsa att känna till sina rättigheter och att våga kräva dem. Det kan ske genom stödgrupper, rådgivning och information. 

Genom att lyssna på de personliga berättelserna och ta dem på allvar kan vi börja riva de osynliga murar som stigma och diskriminering skapar. Låt oss tillsammans skapa ett mer inkluderande samhälle där alla har möjlighet att leva ett liv i frihet och värdighet. 

Text: Kim David Nilsson

Referenser: 

• Diskrimineringslagen (2008:567) 
• FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning 
• Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) 
• Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (1993:387) 
• Socialtjänstlagen (2001:453)    
• https://mau.diva-portal.org/smash/get/diva2:1485936/FULLTEXT01.pdf