Författaren Jonny Käll har givit Vox Vigor tillåtelse att publicera kapitel 7 i den fiktiva romanen “Mentalaren ändrar sig” (2022) som handlar om en skrivande man och hans förhållande till psykiatri, kärlek och sex. Boken är en fortsättning på “Mentalaren” som gavs ut 2002. Här berättar författaren själv om sitt skrivande.
Jonny Käll är inte Johan Kall.
Jag bor inte i Göteborg.
Söker ofta utbildningar som socionom, personlig assistent.
Är med i den kristna församlingen här i Falköping, och går också till RSMH här i Falköping.
Det är 20 år mellan bok ett och bok två.
Nu prioriterar jag motion och att sälja böckerna. Reser mycket med en god vän och försöker lära mej den digitala världen.
Jag har alltid skrivit men började på allvar när jag var 21 år. Jag fick framgångar hela tiden men tyckte det inte räckte. Har gått på dramatikerlinjen på Biskops-Arnö folkhögskola men avslutade efter två månader.
De senaste 20 åren har jag skrivit ett förmiddagspass, två timmar och ett eftermiddagspass på en timme. Det har gett rutiner och mening. Det har lett fram till att jag till slut fick en lite humoristisk ton i det jag skrev. Jag hoppas det finns en öm ton både åt oss brukare och ibland även till schysst personal.
Jag har personligt hemstöd och det fungerar bra. Jag förstår att det blir mer komplicerat om man är ungdom eller har ett blandmissbruk. Jag hoppas min bok ska tas emot väl och ge hopp. Men var och en får hitta sin egen väg.
Jag har en god relation till min släkt och vänner.
Allt gott hälsar Jonny
Du hittar boken via förlagets hemsida och via mejl till författaren: jonnyk418@gmail.com.
Kapitel 7 i Mentalaren ändrar sig (Tibblin & Partner), Copyright Jonny Käll.
Jag visste säkert vad jag ville med mitt liv. Men nu hade en läkare med blekblå ögon sagt åt mej att det inte var så dumt att ha en kontaktperson. En kontaktperson, vilket i mina öron lät suspekt! Men jag tänkte att om jag slängde bort nån timme med en sån kunde jag ändå få mycket tid till att skriva. Och om kontaktpersonen var stark så kunde hon bära kassarna när vi varit inne och köpt förnödenheter på ICA. Efter lite överläggande med mej själv ringde jag till läkarens sekreterare och bad honom se till att det var en kvinna jag skulle ha som kontaktperson.
Jag hade fått på mej en fin skjorta och satt på några koppar kaffe och jagat bort de värsta dammråttorna. Jag tänkte att det kunde bli riktigt trevligt det här, för en tjej i min lägenhet var väl alltid välkommen. Precis på minuten ringde hon på dörren, jag tänkte jag skulle skämta med henne lite för att sondera terrängen. Jag knackade på min dörr från insidan och det blev dödstyst där ute. Jag tänkte nu skrämmer jag väl ihjäl henne. Så satte jag mej på knä och öppnade dörrinkastet och ropade.
– Jag mår så jäkla dåligt!
– Är det här Johan Kall?
– Jag mår så jäkla dåligt!
– Hör du röster?
Den frågan valde jag att inte svara på.
– Men det är Johan Kall?
– Fråga mej inte vem jag är? Det var länge sen jag visste.
– Behöver du bli inlagd? Jag kan ta kontakt med mobila teamet.
Nu öppnade jag dörren och mötte henne med ett brett leende. Tjejen såg häpen ut, men hon hade fina gröna ögon och hennes hår dansade ner över ryggen.
– Jag bara skämtade lite med dej.
Det verkade som en person i min belägenhet aldrig skämtade med en sån som hon, och jag fann det oerhört trist.
– Så du hör inte röster då?
– Nej.
Hon lät ögonen svepa över min enkla etta och jag tror inte hon tyckte om vad hon såg.
– Vill du ha en kopp kaffe?
– Nej tack. Jag drack just på jobbet.
Jag tänkte att det var säkert för att hon inte trodde jag höll rent i kaffebryggaren. Det var synd för jag hade kokat kaffe och köpt två chockladpraliner.
– Jaha, sa jag lite trevande.
– Ja.
– Då får vi väl strunta i det.
– Du kan ta en kopp om du vill.
– Då gör jag det och du får sätta dej ner i min fåtölj.
Tjejen gjorde det med viss tvekan. Jag riktigt kände hur det kliade i henne över hur inpyrt det var i lägenheten.
– Jag får be om ursäkt över att det är lite skitigt här.
– Det är inte så farligt. Det är inte så lätt om man mår dåligt.
– Jag mår inte direkt dåligt.
– Jo det gör du nog Johan.
Jaha tänkte jag och här får man diagnoser av en undersköterska, vanligtvis hade jag alltid mina bra snack med kvinnliga överläkare. Det sa en hel del om mej om min inbilskhet. Jag hämtade en kopp kaffe och sen satt vi och tittade på varann ett tag.
– Vad gör du på dagarna då Johan?
– Skriver.
– Skriver?
– Ja.
– Ja det är nog bra att skriva. För att förstå lite vad som händer. Men har du inte nån daglig verksamhet?
– Det är min dagliga verksamhet.
– Men då kommer du inte ut och träffar människor?
– Nej.
– Det är nog inte bra. Det är viktigt att träffa människor och få in rutiner.
– Jag tycker inte om vare sig människor eller rutiner.
– Nej det kan vara jobbigt till att börja med. Men efter ett tag känns det bättre och man får vänner och gör nåt som man får lite pengar för. Det blir till en fika på stan.
Det här är ju rena döden tänkte jag och kände all energi sjunka i rummet.
– Du ska veta att många i din belägenhet håller sig kvar i verkligheten genom att gå på daglig verksamhet.
– Och vad är verklighet?
– Funderar du mycket på sånt? Det är inte bra och genom daglig verksamhet kommer du bort från såna elaka tankar.
Det stämde inte alls för jag hade träffat många människor på mentalen som gått på daglig verksamhet och jag upplevde det som det sög ur allt stolthet ur dem. Det var som de fått pådyvlat ett nytt språk som inte var deras eget.
– Isolerar du dej?
– Inte mer än nödvändigt.
– Så du menar att du aldrig känner dej ensam?
– Känner jag mej ensam sätter jag på lite musik eller går ut och går en sväng.
– Det låter som du är jätteensam Johan.
– Jag kanske är så ensam för att jag är så intelligent.
– Intelligent?
– Ja.
– Så du upplever dej som intelligent då?
– Ja det är ett litet helsike…
– Det är ett helsike att vara intelligent?
Hon såg på mej som jag var den dummaste människan på jorden. Jag drack lite kaffe. Det var välbryggt, och förutom att jag var intelligent och kunde skriva var jag en jäkel på att brygga gott kaffe.
– Jag är duktig på att brygga kaffe.
– Kaffe, sa tjejen och tappade hakan.
– Jag brygger kaffe flera gånger om dagen. Ibland går jag upp på natten för att brygga lite kaffe, det gäller att vara à jour med sin begåvning. Det gäller att vara ihärdig och man får aldrig ge upp.
Tjejen verkade inte veta vad hon skulle säga, men sen kom hon på nåt.
Men då vet jag precis vad du ska göra!
– Vad kan det vara?
– Du ska gå på daglig verksamhet och vara i köket och brygga kaffe. Säkert kan du plocka ihop lite skruvar till IKEA-möbler medans du är där.
– Nej det kan jag inte.
– Det kommer att bli så bra för dej Johan. Du får tänka på att jag jobbat inom psykiatrin i flera år nu och det är min erfarenhet. Jag lovar dej.
Jag tänkte på alla lovord jag fått i antologin. Och Mentalaren jag skickat till samma förlag.
– Om du inte har nått emot det så tar jag gärna en kopp kaffe, sa tjejen lite belåtet.
Jag sneglade lite på henne och jag tänkte att arma människan. Hon tror att hon har övertygat mej att gå på daglig verksamhet. Jag gick ut i köket och tog fram en kopp, tog kannan och spottade i den och hällde kaffet i en mugg. Jag hade tyvärr ingen dödlig sjukdom som jag kunde ge henne, inte ens en förkylning. Så gick jag tillbaka in till tjejen och satte ner koppen framför henne och hon tog muntert en klunk. Om jag varit lagd åt det hållet skulle det ha kommit ett litet skratt över mina läppar.
– Då har vi kommit överens då, frågade hon.
– Har vi gjort det, frågade jag.
Hon försökte bortse från min fråga.
– Det kommer att bli utmärkt Johan, sa hon.
– Vad kommer att bli utmärkt, frågade jag igen.
Den som verkligen vill ha svar och törstar efter det kommer att få svar, hade jag hört nånstans. Men hon blev lite irriterad märkte jag.
– Jag kan tyvärr inte gå med i daglig verksamhet eftersom jag hör så mycket röster.
Nu var tjejen på sin mammas gata.
– Det är många som hör röster som är på daglig verksamhet. Men de klarar av det alldeles utmärkt ändå.
– Då kanske de inte har såna röster som jag har.
– Har du elaka röster sa hon, med en deltagande blick.
– Ja det är väldigt elaka röster, sa jag.
– Tror du att folk skrattar åt dej och att de kan läsa dina tankar. Att de säger saker till dej, som att du är väldigt ful?
Ful, tänkte jag? Det var nåt nytt.
– Jag har bara en enda röst, sa jag sen.
– Ja det är ju bra om det inte är flera.
– Om det är flera så överröstar han dem.
– Vad är det för röst då?
– KAFFE, KAFFE, KAFFE, vrålade jag, så att tjejen nästan satt upp och ner i fåtöljen.
– Det var ovanligt, stammade hon.
Jag märkte att hon blev rädd även om hon tappert försökte dölja det.
– Nu försöker vi ta det lite lugnt Johan. Jag är inte din fiende. Men med din inriktning på kaffe skulle du passa utmärkt på daglig verksamhet. Där får du brygga nästan hur mycket kaffe du vill.
– DÖDA! DÖDA! DÖDA! skrek jag.
Jag ställde mej upp från stolen och såg säkert ut som jag skulle klösa ur mina ögon. Jag märkte att nån granne började knacka i väggen.
– HÅLL KÄFTEN DIN JÄVLA IDIOT!
Tjejen såg mest ut som hon skulle skita på sig.
– Om du vill kommer jag tillbaka nån annan dag. Och tar med mej en arbetskamrat?
– KAFFE!!!
Hon hade rest sig och var på väg ut mot dörren.
– Det är ändå bra att du kan släppa ut dina känslor…
– DÖDA! DÖDA! DÖDA!
– Herre Gud…
Tjejen försökte förtvivlat få upp dörren som inte var den enda som trilskades med henne idag. Tillslut lyckades hon och slank ur min lägenhet och försvann ut i trapphuset och nedför trappan.
Några timmar efter att tjejen och jag haft vår lilla gemytliga träff ringde det på dörren och när jag tittade i kikhålet såg jag en bister man och en bister kvinna. Det visade sig vara mobila teamet, den psykiatriska enhet som åkte runt och hjälpte oss mentalare när vi inte klarade oss i hemmet. När de ansåg att vi borde in på avdelning för att få akut hjälp. De knep ihop ögonen när jag lite försynt öppnade dörren.
– Är du Johan Kall?
– Det står på dörren.
– Nu ska vi inte vara såna.
– Hur är man när man är sån?
– Sluta snacka nu, Johan.
Inte mej emot.
– Mår du dåligt Johan?
– Inte för fem öre.
– Men du vet, nu tror vi faktiskt att du ljuger.
– Jag skämtade faktiskt lite med tjejen som var här.
– Man ska inte skämta Johan. I vartfall om man har din journal. Men du anser inte att du bör bli inlagd?
– Jag skulle just sätta på en kopp kaffe.
– Jaså?
– Ja.
– Ja du dricker väldigt mycket kaffe, inte sant?
– Får jag inte göra det heller?
– Man kan komma upp lite i varv om man har din sjukdom. Men du kanske tycker om att vara lite uppe i varv? Du kanske tror att det gör dej till författare?
– Jag har ett författande, ja…
– Du tror väl inte det ska ta dej nånstans hoppas jag?
– Nej jag skriver bara för nöjes skull. Det är ju så många som skriver, menar jag.
-Så ska det låta.
När de gått skrev jag i nån form av raseri två noveller och det gick finemang. Jag tänkte att vad jag behövde var att bli behandlad som mindre vetande, och hur det skapade en oerhörd kraft inom mej.
