Skakar, vindens kyliga utandningar skapar rysningar i kroppen, jag skakar, det är kallt, skakar av alla elaka tankar som studsar runt i huvudet.
Sitter ensam i mörkret och försöker stilla mina tankar, rensa det negativa med nattens friska syre. Det är tyst omkring mig, ibland kommer det fotsteg längs grusgångarna men mörkret döljer den gående, bara ljudet som kommer närmare.
En gåta i huvudet som ännu ej är löst, en gåta som kommer när tystnaden, mörkret och ensamheten står runt hörnet och välkomnar en till ännu en sömnlös natt, av ett plågade av samma gåta om igen,
Vad har jag gjort för att förtjäna detta?
Ständigt ett mörkt moln som leker kull, låt mig vara.
Låt mig få känna känslan av lycka, låt mig vara glad, låt mig känna mig behövd och älskad.
Varför isolerar molnet mig från mina känslor?
Känslan av ensamheten fast det är folk runt dig, ingen känsla av kärlek av dem närmast dig som älskar dig, ingen känslan av uppskattning av din omgivning fast du är uppskattad. Varför isolerar molnet mig från mina känslor som jag behöver som mest nu. Jag kan ge leenden, säga att det är bra men bakom leendet, spricker fasaden jag håller upp. Ingen ser tårarna som blöter ner min kudde om nätterna, hur jag kämpar för att gå upp på morgonen, hur varje mun med mat är en fight. Ingen ser.
Känslorna i mig kommer förevigt vara fängslade, efter att de har utnyttjats och använts mot mig som vapen, kommer inte ske igen.
Kylan tränger djupare in i kroppen ju längre jag sitter och kollar upp mot den svarta himlen, jag skakar.
När vänder de? Hur länge till ska jag sitta och frysa innan mörkret ljusnar och blir till dag. Känslan varje dag att inte räcka till, tomheten, orkeslösheten av ständiga fighter jag förlorar inombords.
Det är min tur nu
Låt mig vinna, det är min tur nu. Alla år av nedslag av flickvän otaliga gånger, nedslag av mig själv, misslyckad son, pappa och vän. Jag ställer mig upp varje gång jag blivit knockad, men endast i vetskap att jag faller igen, misslyckad.
När ska jag kunna se slaget för att kunna undvika och stå emot, slå tillbaka, när är det min tur.
Skakandes av kylan är det dags att resa sig igen, men inte för att slå tillbaka, utan för att gå hem, hem och där tankarnas resa kommer fortsätta, en sömnlös natt, en blöt kudde.
Snälla sluta skaka.
Text: Christopher Högberg
