Se mig, hör mig…
Gång på gång ekar orden när du berättar om din barndom.
Men ingen lyssnar på dig. Ber dig bara glömma och gå vidare.
Ute skiftar löven till rött och gulaste guld. Duggregnet strilar och fukten
i luften är hög. Solens värme kommer att vara borta till våren.
Se mig, hör mig! Du vill berätta men alla går från bordet, suckarna är tysta
liksom tankarna hos dem som vägrar bekräfta din sorg och saknad.
Jag tänker, det kunde ha varit jag i den oförlösta gränslösa sorgen.
Du berör mig, jag ser dig, hör dig och vill låta dig tala i oändlighet.
Låta dina tårar få rinna av smärtan du förmedlar.
Aldrig be dig sluta tala, bara lyssna när du berättar om din barndom
som skadade dig och gjorde dig trasig till oigenkännlighet.
Jag vill säga till dig:
– Du, jag har varit där på samma plats. Den platsen som har mörka farliga nätter.
Den plats där skrik ljuder för högt i små barnaöron, där en liten kropp
tar emot slag och ger stora blåmärken på både in- och utsida.
I dina ögon syns blåmärken 50 år senare. Tårar bildas i ögats vrår och faller mot kinderna.
Skakningarna som kommer från din kropp och snyftningarna som rister genom halsen.
Det bildas ord i långsam takt genom din mun.
Aldrig vill jag be dig glömma din historia. Utan be dig att låta dina känslor få uppleva allt
och sedan sakta bearbetas och smältas ner till det som är ditt vuxna jag.
Min egen liknande resa är gjord och jag vet att även du klarar det.
Berätta om det. Jag ska lyssna!
Text och foton: Johanna Eriksson
