Kultur

Hur länge orkar man? Om Rehearsals for a Revolution

Arash Ashtiani, klippare, medmanusförfattare och medproducent till Rehearsals for a Revolution
Arash Ashtiani, klippare, medmanusförfattare och medproducent av Rehearsals for a Revolution
Foto: Lotta Mattson
Detta är en opinionstext i Vox Vigor. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Texten handlar om krig, våld och trauma. Filmen jag skriver om är väldigt grafisk.

Ensam i salongen

Rehearsals for a Revolution är en film att se för att kanske förstå hur långt och länge man orkar stanna i ett land och protestera. Jag tror på människans motståndskraft, men historien är komplicerad, och Irans inte minst.

Jag skulle ha sett filmen tillsammans med en kompis från ett annat land. Jag pratade med en iranier om filmen och om att vi skulle se den tillsammans, men det hela slutade med att jag gick ensam, med alla mina tvivel på mig själv och min förståelse om hur det är att leva och fly ett land. Speciellt Iran som har en så orolig nutidshistoria.

Tystnaden vid mitt bord

Jag träffar ofta iranier som kommit hit i olika skeden i landets historia. De kommer med sina berättelser och sitt bagage och försöker etablera sig i ett annat land. Vid mitt bord sitter människor som kommit från kaos och svåra omständigheter, och de vill vara ifred och leva efter sina värderingar i sitt nya land Sverige. De delar språk, sociala koder och högtider från sitt gamla hemland. Det är sådant de fortfarande kan samlas kring. De politiska motsättningarna sinsemellan lägger de åt sidan, för dem är tystnaden ett skydd. Tills nu. När kriget kom till Iran i vintras kom också orden, men till mig. En ville se ett Iran utan regimen, en annan ville se slut på sanktionerna och på inblandningen utifrån. De har ännu inte sagt det till varandra.

Men språket var hetsigt, och de pratade svenska. Jag skulle vilja lugna, men det är svårt för en utomstående. Mitt enda eget minne av att vara ny i ett annat land är ett år som utbytesstudent i USA. De lugnade ner sig av sig själva. Jag var bara där och försökte förstå.

Filmen

Rehearsals for a Revolution tävlar i Stockholms internationella filmfestivals Documentary Competition. Regissören Pegah Ahangarani tar oss med genom sitt familjearkiv av foton, filmer och nyhetsklipp.

Filmen börjar i kriget mellan Iran och Irak. Enligt pappan i filmen vann Iran. Sedan är den uppdelad i fem delar: fadern, farbrodern, läraren som betydde så mycket för den unga Pegah, revolterna och till sist hoppet. Den sista delen var jobbigast för Pegah och hennes klippare Arash att sammanställa.

Pegah kunde inte komma till Stockholm. I hennes ställe kom filmens klippare, Arash Ashtiani, som också skrev manus och producerade tillsammans med henne. Jag fick tala med honom här i Stockholm. Han beskriver arbetet som terapeutiskt för Pegah. Enligt honom skapar berättandet ett avstånd, och filmen blev en trygg plats att möta det svåra på. Att sörja, sa han, hjälper en att gå vidare.

Pegah lever i exil, och släkten finns kvar i Iran. När massakern i januari 2026 kom kunde de inte arbeta på flera veckor. Internet var avstängt, och de visste inte hur familjen mådde.

Att stanna, att lämna, att vila

Hur länge orkar man? Filmen ger inget enkelt svar, men den visar vad det kostar: revolt efter revolt, och hoppet om att nästa ska bli den riktiga. Det tär. Hösten 2026 har Pegah bott i exil i snart fyra år.

Filmen slutar hos hennes lilla dotter Lilly. Pegah är glad i barnet, och barnet utstrålar glädje.

Motståndskraft ser olika ut. Ibland är det att stanna, ibland att lämna. Och ibland att veta när man behöver vila. Arash berättade att han och Pegah tog pauser när arbetet med filmen blev för tungt.

Att lyssna

En sak i filmen har fastnat. Under gröna rörelsen 2009 går människor på gatorna som om ingenting hänt. Filmen förklarar inga orsaker och nämner inte Ahmadinejad. Det vi ser är hur Pegah jagas på gatorna. Mitt bland kaos och brinnande bilar går människor omkring som om inget speciellt är på gång. Jag tror att de bara inte orkade. De har en vardag och de vill inte att den ska förstöras.

Enligt Arash ska alla få berätta sin historia, vilken sida av bordet de än sitter vid, och de andra ska ge dem chansen att höra den. Ofta hjälper det att få någon att bara lyssna, och Arash lyssnade själv på mig och mina frågor med en stadig och varm blick, intresserad och med minen lätt leende.

Ingen vid mitt bord har berättat om hela sitt trauma för mig. Hittills. Bara styckvis.

Behöver du prata med någon? Här finns Vox Vigors hjälplinjer

Lämna en kommentar

Relaterade artiklar

Arash Ashtiani, klippare, medmanusförfattare och medproducent till Rehearsals for a Revolution
Charlotta Mattson:
Hur länge orkar man? Om Rehearsals for a Revolution