Gåendes på den mörkröda utrullade mattan, doften av popcorn letar sig fram innan man öppnar dörrarna in till biografens lobby fylld med spralliga barn och vuxna som försöker få ordning på sina barn som är euforiska. Alla är förväntansfulla för att se den senaste komedin, action- eller skräckfilmen som släppts.
Med biljetten i handen så cirkulerar det diskussioner runt om hur förväntningarna på filmen kommer vara. Doften av popcorn minskar. Pratet och rörelserna från gästerna saktar ner. Jag blir ofrivilligt dragen bakåt mot ingången. Det är som att jag spolas tillbaka till verkligheten. Istället för popcorn , dricka, en biljett i handen och röd matta som välkomnar mig så kommer man tillbaka till verkligheten med sin kvällsmacka och en kopp te som tilltugg. Innan nattens ovetandes berättelse kommer att spelas upp på min egna personliga biograf. Med filmer som inte ens kan visas på en vanlig biograf, med en genrer som inte existerar. Den skräck och rädsla som är för verklighetstrogen för en vanlig besökare att utstå, oavsett åldersgräns.
Ångesten ökar för varje tugga
Istället för känslor av lycka och förväntan och doften av popcorn i en varm rörelse fylld biograf så sitter jag i soffan med mitt tilltugg i handen. Utan dofter, röster, gäster och känslan av ångest ökar för varje tugga som tas. Min nattbio startar snart. När mina ögon sluts så öppnas ridån och filmen startar i min salong. Stämningen är tryckt och ljuset sänks, dörrarna
stängs , jag är ensam. Ensam i mörkret utan någon runt mig och väntar på att
mörkrets krafter ska börja omfamna en och spela upp nattens nya film.
Känner hur rädslan ökar. Skräcken av filmens bilder flåsar en öronbedövande andningssekvens i öronen. Ångesten fyller upp min kropp som en popcornpåse på max i micron. Sorgen rinner över kroppen och ger gåshud över huden. Man försöker rymma men dörrarna är låsta. Man försöker hålla för öronen men är förlamad. Stänga ögonlocken men nattskräckens demoner har sina klor på ögonlocken för att skapandet av ens värsta mardröm inte ska missas.
Tårar som rinner ner på golvet som en utspilld läsk. Prassel runt om en men inte av godispåsar utan av demoner som gör sig påminda. Filmen som trasar sönder och sårar en på värsta sätt har inget slut. Inget lyckligt slut, inget som gör det lättare i perioder för att hämta andan. På skärmen vid första mardrömmarnas slut så står det ”to be continued”. Och nästa avsnitt startar med en smäll, och allt börjar om. Samma känslor, samma skräck , samma sorg men en annan skräckinjagande fantasi.
Nattens brottningsmatch med mardrömmar
Med ett starkt ryck så dras ridån för, lamporna tänds och jag vandrar ut. Jag vaknar, lyfter huvudet från den tårfyllda kudden och går ur den svettfyllda sängen efter nattens brottningsmatch med ens inre värsta mardrömmar. Ledsen, rädd och ångestfylld sätter jag mig i soffan och bearbetar nattens händelser. Känslan av att den utspelas i verkligheten måste övervinnas, mina barn är kvar, mina barn andas.
Dofter av brand, ljud av skrik efter pappa, gråt av smärta, smällar av bilolyckor måste hanteras och besegras. Biografen stängs, städas upp och förbereder för nästa uppvisning. Ovetandes av innehåll, karaktärer så tvingas man in i händelsernas centrum för att återigen brottas med demoner som försöker bryta ner mig. Det kan styra mig i sömnens mörka natt.
Men på dagtid är det jag som bestämmer hur min film ska formas, hur den ska skrivas och hur den ska sluta.
Det är många år kvar innan min film har premiär. Den sista repliken tas den dagen då den äldre jag ger upp på grund av ålder. Och stänger ridån
för alltid och min film kommer diskuteras i många år framåt med underbara klipp tillsammans med min familj, barn, barnbarn och vänner. På den stora bioduken står det, lyckliga i alla sina dagar.
Den premiären väntar jag på
Men innan den dagen kommer har jag många nattliga biobesök av den värsta sorten att jobba emot och en vacker dag besegra. En dag då prasslandet från demoner blir ljud från godispåsar, brandröken en doft av popcorn, demoner förvandlas till vänner och familj. Och skriken av smärta blir till skratt och glädje. Den premiären väntar jag på och vet aldrig när jag får biljetten i handen. För att få en natts sömn i ljuset från lycka och skratt och vaknar med ett leende.
Den röda mattan rullas snart ut, och mina händer omfamnar guldhandtagen på dörrarna in mot biografen. Jag tar ett djupt andetag och tar in känslorna och dofterna som uppstår.
Jag öppnar dörrarna, God natt.
Text: Christopher Högberg
Foton: Monica Atterberg
