Recension: Personkrets 3:1
Scen: Klarascenen, Stadsteatern, Stockholm
På Kulturhuset Stadsteatern, på Klarascenen, skapar Alexander Salzberger en föreställning som andas närhet. Regin är sparsam men konsekvent – varje blick, paus och rörelse känns laddad.
Tystnaden är inte tom, utan bär på det som inte sägs. Närhet och distans omförhandlas ständigt mellan karaktärerna och publiken, och gör att vi blir mer än åskådare; vi blir vittnen.
Dramaturgin och öppningsscenen
Pjäsen, skriven av Lars Norén, inleds med en kraftfull och omedelbar scen: skådespelarna kommer in, ställer sig mot publiken och börjar prata med varandra utan att riktigt se på varandra. Denna öppning är allt annat än lågmäld – den slår an en ton av intensitet och etablerar direkt scenens spänning och närvaro. Publiken placeras som aktivt vittne till relationernas dynamik, och vi dras omedelbart in i karaktärernas värld.
Hela dramaturgin bygger på upprepning, variation och subtila förskjutningar. AA-mötena återkommer med små skillnader, vilket skapar en rytm av cirkularitet som speglar både beroendet och karaktärernas existentiella kamp. Pauser och tysta mellanrum används strategiskt, men det är framförallt den direkta närvaron och intensiteten som genomsyrar föreställningen.
Noréns kännetecken märks tydligt: familjekonflikter, missbruk och psykologiska spänningar i vardagen, där vardagliga gester och ord bär både ömhet och destruktivitet, och varje scen rymmer en nästan obeveklig intensitet.
Beroende och cirkulära mönster
Pjäsen kretsar kring individer med tydliga missbruksproblem och beroenden, där handlingar och relationer präglas av återkommande mönster. AA-mötena fungerar som en rytmisk återkommande struktur på scenen – varje möte upprepar temat om sårbarhet, skuld och behovet av att bli sedd, men med subtila skillnader som visar karaktärernas utveckling eller stagnation. Denna cirkulära dramaturgi speglar själva beroendets natur: det finns ingen enkel linjär väg mot bot eller lösning, utan ett ständigt pendlande mellan kontroll och kaos.
Repetitionens effekt på publiken är påtaglig. När samma typ av scen upprepas, men med små förändringar i kroppsspråk, tonfall eller replikval, framträder karaktärernas psykiska och emotionella tillstånd tydligare. Återkommande handlingar – små ritualer, repetitiva gester eller ordval – fungerar som visuella och auditiva markörer för beroendet, vilket gör att publiken kan känna både det monotona och det laddade i karaktärernas liv.
Beroendet skildras inte som ett isolerat problem utan som något som genomsyrar hela tillvaron. Relationer, maktdynamik och vardagliga situationer formas av missbruket. Små konflikter, behov av bekräftelse, skuldkänslor och rädsla för avvisande blir återkommande teman, och cirkulariteten i dramaturgin gör att dessa känslor upplevs som både oundvikliga och tyngande.
Samtidigt skapar den cirkulära strukturen en poetisk kontrast: trots upprepning och instängdhet framträder små variationer som antyder hopp, förändring eller möjlig självreflektion. Balansen mellan repetitiv instängdhet och ögonblick av mänsklig närvaro ger föreställningen sin intensitet och existentiella tyngd.
Scenografi som speglar inre tillstånd
Två parkbänkar etablerar ett offentligt men utsatt landskap. Längre bak står stolar i en cirkel, och en container ger en hård, industriell prägel. Rummet blir en konkret bild av instängdhet och flykt, av både gemenskap och ensamhet. Den fysiska miljön förstärker känslan av ett urbant mellanrum där karaktärerna balanserar mellan kontroll och upplösning.
Psykisk ohälsa i fokus
Föreställningen lyfter fram psykisk ohälsa som en central dimension av karaktärernas liv, inte som en abstrakt diagnos. Karaktärerna bär på en lågmäld men konstant instabilitet – en existentiell skörhet där ångest, skuld, depression och rastlöshet återkommer i cykler som speglar deras beroende. Missbruket framträder som både symptom och strategi för att hantera den psykiska smärtan: dryck, mediciner eller andra beteenden blir flyktvägar som samtidigt fördjupar deras isolering.
Regin låter dessa tillstånd synas i kroppsspråk, tystnader, blickar och repetitiva gester. Små scener av ensamhet eller abrupta utbrott fungerar som laddade speglingar av karaktärernas inre värld, och gör att publiken får känna både sårbarheten och den underliggande spänningen. Psykisk ohälsa skildras som något mångfacetterat: det är ångest men också längtan, isolering men också behov av gemenskap, kaos men också sporadiska ögonblick av klarhet.
Det som är särskilt slående är hur psykisk ohälsa påverkar relationerna: den skapar beroenden, maktobalanser, skuld och konflikt, men också ögonblick av omsorg och empati. Karaktärernas försök att navigera sina egna känslor påverkar direkt deras interaktioner och fördjupas av den cirkulära dramaturgin – samma konflikter och mönster återkommer, men med nya variationer som ger insikt i deras psykiska tillstånd.
Regin undviker förenklade lösningar eller sentimentala klimax, och låter istället psykisk ohälsa existera sida vid sida med mänsklig närvaro. Detta ger föreställningen en intensitet som känns både autentisk och drabbande: åskådaren får uppleva smärtan, ensamheten och beroendets tyngd, men också de små glimtar av medmänsklighet och möjlighet till förändring som finns i relationer.
Skådespelarnas närvaro
De kvinnliga rollerna bär föreställningens emotionella tyngd. Sandra Huldt är både skör och koncentrerad, Matilda Ragnerstam visar framtidstro och öppenhet, och Helena af Sandeberg skapar ett reflekterande lager där identitet och rollspel glider samman.
Bland de manliga skådespelarna står Johan Hedenberg ut med en intensiv och jordad närvaro, som balanserar sårbarhet med instinktiv kraft. Tobias Zilliacus bidrar med en lågmäld men påtaglig energi, där hans karaktärs frustration och längtan blir tydlig utan överdrifter. Tillsammans med ensemblen skapar de en dynamik som gör föreställningen trovärdig och konsekvent, med flera perspektiv på missbruk, beroende och mänsklig utsatthet.
Mörker och mänsklig närvaro
Relationer präglas av ömsesidigt beroende och ambivalens. Kärlek blir inte en räddning, utan både stöd och hot. Pjäsen låter mörker och gemenskap existera sida vid sida, och det är i de små ögonblicken av mänsklig närvaro som föreställningen verkligen drabbar.
Text: Jonas Lindman
