18 februari, 2025
Kultur

När fikastunden blir en symbol för förlorad kärlek

César Sarachu, Shanti Roney och Gunilla Larsson sitter i en soffa.
César Sarachu, Shanti Roney och Gunilla Larsson i Kärlek på svenska som just nu spelas på Dramaten i Stockholm.
Foto: Sören Vilks

Kajsa Hede har sett pjäsen “Kärlek på svenska” som är skriven av Nadja Weiss och Irena Kraus efter Staffan Juléns dokumentär med samma namn. Nadja Weiss har tidigare bland annat regisserat pjäsen “Mannen utan ansikte” på Dramaten.

Recension

Föreställning: Kärlek på svenska

Regi: Nadja Weiss

Scen: Dramatens lilla scen, Stockholm

Dramatens senaste uppsättning ”Kärlek på svenska” är en föreställning och vågar utmana både det bekanta och det bisarra. Redan när ridån går upp möts publiken av något märkligt: Delar av ensemblen är klädda i exakt samma mönster som soffan som dominerar scenen. Skådespelarna som smälter in i bakgrunden bär masker som förstärker känslan av anonymitet och alienation. Det är som om de är lika mycket del av inredningen som de är karaktärer på scen.

Pjäsen kretsar kring något så till synes banalt som en fika, ett svenskt kafferep, med allt vad det innebär.

Men under ytan kokar relationerna, och det är just dessa sköra och laddade mötensom blir kärnan i dramat.

Känslor uttrycks genom kroppsspråk

Skådespelarna, vars ansikten är dolda bakom maskerna, lyckas på något mänskligt vis uttrycka en förvånansvärd mängd känslor genom sina kroppsspråk. Dialogen är stundtals avbruten av anekdoter kring kaffekoppen, där karaktärerna delar minnen om vetekransen, gamla bekanta och svek.

Den gemensamma fikan verkar till en början oskyldig och gemytlig, men snart sipprar obehag och undertryckta känslor fram.

Kaffet, som till en början är en symbol för samvaro, förvandlas till något mycket mer laddat. Fikapausen blir en krutdurk för gamla sår och outtalade konflikter.

En vetekrans blir en symbol för allt som gått förlorat

Det är i dessa ögonblick, när relationerna börjar krackelera och sanningen om deras komplexa kärleksband blottas, som pjäsen når sina starkare punkter. En gammal vetekrans, som först ser ut att representera nostalgi och tradition, blir till slut en symbol för allt som gått förlorat: kärlek, förtroende och tid.

Pjäsen utforskar karaktärens olika former. Kärlek mellan vänner, älskande och även dess trasiga kärlek som kan uppstå inom familjen.

Trots den märkliga utan med maskerna och matchande kostymer lyckas dramat fånga den mänskliga erfarenhetens djup och komplexitet.

Publiken bjuds på både skratt och tårar, men lämnas till slut med en känsla av eftertanke och vemod. Kärlek på svenska är en absurd och samtidigt gripande pjäs som använder både humor och tragedi.

Det var en kul och mycket sevärd pjäs.

Text: Kajsa Hede med hjälp av ChatGPT

Kajsa Hede är dyslektiker och började träna på att skriva. Hon har gått en kurs i att skriva filmmanus på Dramatiska institutet (nuvarande Stockholms Dramatiska högskola). Det blev ingen film men hon tycker fortfarande att det är kul att skriva. Hon är också utbildad kostymör och har jobbat inom film, teater och opera. Idag är hon sjukskriven. Hon är aktiv på Fontänhuset i Stockholm och har tidigare läst upp egna texter i Radio Totalnormal.

Dramatens hemsida-> finns mer information om föreställningen.

Lämna en kommentar

Relaterade artiklar

César Sarachu, Shanti Roney och Gunilla Larsson sitter i en soffa.
Kajsa H:
När fikastunden blir en symbol för förlorad kärlek