Djur har jag alltid mått bra av. För många år sedan hade jag 2 katter så jag vet att jag hade blivit en bra matte. Det här är historien om när Billy kom till mig.
Jag bor i gruppbostad efter ett helt liv av destruktivitet.
Djur har alltid givit mig mer trygghet än människor. De bara ”är”.
De ljuger inte, är inte falska. Vad du ser är vad du får.
De är som de är utan att bedöma vem du är. Ingen skillnad, bara kemin mellanemellan dig och djuret.
När jag flyttade till gruppbostad tog jag för givet att jag inte skulle få ha katt.
Kruxet är att jag alltid fått höra att “det inte är dags” så det var väl det jag väntade mig som svar när jag frågade mer i förbifarten min förvaltare och hon sa att det definitivt skulle gå bra! Jag frågade personalen och eftersom det funnits en huskatt tidigare var det inte mycket här hemma som hindrade det heller.
Jag ringde katthemmet för att ställa mig i kö till en katt men tiden gick och de sa att det kunde dröja länge mycket tack vare pandemin.
Jag blev uppmanad att fråga på Facebook på en sida där man söker omplaceringar för hundar och katter.
Längtan efter en liten pälskling var mycket stark.
Ett positivt meddelande
Plötsligt fick jag ett meddelande från en kvinna som undrade om jag fortfarande sökte en katt. Jag blev så himla lycklig!
Hon berättade om Billy som var 3 år. Hon trivdes inte riktigt hos dem som var en småbarnsfamilj med 2 andra katter. Det tog emot att lämna bort henne för de älskade ju henne men när jag beskrev hur hon skulle få det hos mig var det ingen tvekan. Hon skulle flytta till mig!
Hos mig skulle hon bli drottningen i hemmet och skulle få gå in och ut som hon ville.
Hon lärde sig snabbt att fjäska för personalen när hon ville bli insläppt men samtidigt har hon en stark integritet. Så när personalen ska hjälpa mig med något kan hon blänga surt på dem och vänta på att de ska gå.
Jag får beröm för att jag sköter henne så bra och att det aldrig luktar från lådan.
När jag har varit på sjukhus är det en kisse som väntar på mig med lika delar saknad och litegrann sur för att jag lämnat henne.
Nu promenerar hon omkring i hela huset och kollar läget för hon är en riktig vaktkatt! När hon är i övriga huset tittar hon på mig för att be om lov och när jag säger att hon får kollar hon hur det ser ut i jourrummet och där står ju en skön säng så där passar hon på att lägga sig och sova.
Det viktigaste är ju att hon har både mat och gos hos matte och hon är ju verkligen fäst vid mig. Är jag hemma är hon alltid i närheten av mig, ofta PÅ mig!
Hon var kastrerad, chippad och vaccinerad, bara redo att flytta in.
Förberedelser inför Billys ankomst
Jag skulle på resa innan jag var redo att ta emot henne. Jag förberedde allt innan jag reste så att hon kunde flytta in efter att jag efter att jag kommit hem. Det fanns kattlåda, matskål, vattenskål, och jag hade till och med fått ett klösträd till henne.
På min dörr till korridoren satte jag upp en skylt ”Här bor Marina och Billy Stäng duri”. Förut hade jag alltid behov av att ha denna dörr öppen men sedan Billy satte sina tassar innanför min dörr har det bara varit Billy och jag mot världen. Numera vilar jag aldrig ensam utan nu vilar Billy och jag tillsammans. Mycket positivt för min ADHD!
När Billy flyttade hit var hon mycket stressad men hon behövde lugn och ro och det fick hon hos mig!
Numera är hon hela husets katt, även om maten och goset finns hos mig.
Hon strosar runt i huset och ser till att allt är lugnt sedan återvänder hon till mig och lägger sig i sängen hos mig.
Ibland mår jag sämre och då lämnar hon inte sin plats hos mig. Hon går knappt ut och gör sina kattärenden utan då ligger hon mot mitt ben och ger mig all trygghet jag behöver just då.
Ibland är Billy också en länk mellan mig och personal som jag kan ha svårt att kommunicera med, för då validerar de mig genom Billy.
Text och foto: Marina Sångängel
