“Jonah” börjar i mörker och slutar i mörker men däremellan bygger den en spänning som känns i kroppen. Först ser det ut som ett relationsdrama i collegemiljö, med igenkännbara sociala koder: vem som tar plats, vem som skämtar bort, vem som vill bli sedd. Men ganska snart står det klart att miljön mest är en språngbräda. Pjäsen handlar om något större och mer smärtsamt: hur sårbarhet, skam och ojämlika livsvillkor följer oss in i intimitetens mest laddade rum.
Relationer som lockelse, risk och tröst
Sex och relationer ligger som en konstant elektrisk ström i föreställningen. Som lockelse, risk och tröst. Det som på ytan kan verka lätt får gradvis sprickor. De muntra sidorna och de snabba replikerna fungerar som andningshål, men också som en påminnelse om hur humor ofta används för att hålla det svåra på avstånd. Man skrattar – och hinner nästan direkt känna efter varför skrattet fastnar lite.
Vi möter fyra karaktärer: Ana, Danny, Steven och Jonah. Dynamiken skiftar snabbt mellan huvudpersonen Ana och grabbarna. Ibland blir det nästan komiskt, ibland blir det som ett korthus där minsta rörelse kan få allt att rasa. Särskilt starkt är hur pjäsen gör gränsen mellan verklighet och önskan osäker. Jonah och Anas relation är speciell. Han är en figur i Anas liv vars roll kan både läsas som flykt och spegel. När han “träder in” förändras temperaturen och pjäsen visar hur en inre berättelse kan bli lika styrande som den yttre. Det man hoppas på, fruktar eller behöver tro på sätter plötsligt villkoren för hur allt annat upplevs.
Obehaget sitter i igenkänningen
För den som har egen erfarenhet av psykisk ohälsa kan “Jonah” träffa nära. Obehaget sitter inte i chocker, utan i igenkänning: i pauserna, i det osagda, i sättet människor försöker förhandla fram värde och trygghet via närhet. Samtidigt moraliserar föreställningen inte och serverar inga enkla förklaringar. Den låter motsägelserna finnas kvar – begär och rädsla, kontroll och längtan, styrka och skörhet – och det är just där den får sin kraft.
När mörkret återvänder i slutet känns det inte som en snygg ram, utan som en konsekvens. “Jonah” är inte en tröstande kväll, men den är en levande och obekväm sådan: teater som stannar kvar, för att den visar hur lätt vi bygger relationer på det vi hoppas är sant. Och hur svårt det kan vara att skilja tröst från verklighet när man redan är på gränsen. Någonstans där finns också en tacksamhet: att teater fortfarande kan göras så här – riskfylld, kompromisslös och på riktigt.
Fakta om pjäsen
”Jonah” av Rachel Bonds. Spelas på Playhouse teater i Stockholm. På scen: Ana- Nina Dahn, Jonah-Arvid von Heland, Danny – Egon Ebbersten, Steven – Victor Iván. Regi; Elin Stjärnstrand. Scenografi; Paul Garbers.
