Insändare

Min halvtimme som avslöjade Systemets verklighet och försvårande ny kamp

Rättsmedicinalverket i Göteborg. Bild av byggnad, exteriört.
Foto: John Henzlert/RMV

Vid Rättsmedicinalverket (RMV) i Göteborg en varm junidag stod jag inför en P7a – en snabb rättspsykiatrisk läkarundersökning. Jag var anklagad för misshandel, olaga hot och barnfridsbrott, och syftet var att se om jag led av en allvarlig psykisk störning (APS), vilket är det avgörande kriteriet för val mellan rättspsykiatrisk vård och fängelse.

Innanför kände jag trycket. Jag nekades penna och diktafon, och var utmattad efter att ha lagts in akut för suicidrisk dygnet före. Mötet var respektfullt, men det aktiva samtalet varade endast i cirka 30 minuter. Jag hann berätta om min 30-åriga historia (16 diagnoser), där EIPS/Borderline Personlighetssyndrom och Anpassningsstörning nu återstod. Dessa diagnoser klassas sällan som APS enligt lag, vilket förklarar utfallet. Jag beskrev hur jag förlorade mitt familjestöd efter systematiska ”attacker” sedan 2014, och hur en konflikt ledde till att Polisen/Socialtjänsten hindrade mig från att komma hem, vilket utlöste en akut stressreaktion.

Antisociala drag

Intyget fastslog att ingen APS förelåg. Mitt försvar patologiserades. De noterade att jag beskyllde andra för min situation, vilket tolkades som antisociala drag. Intyget hävdade felaktigt att jag separerat –verkligheten var att jag inte fick komma hem. De påstod också att jag inte hade aktuella självmordstankar, trots min akuta inläggning.

Resultatet är att inga medicinska skäl för vård finns, vilket innebär sannolikt fängelse – troligen 3 år och 6 månader. Huvudförhandlingen förväntas i november 2025.

Felaktig faktasammanfattning

Jag har dock andra planer för det fortsatta försvaret, och tillsammans med mitt ombud måste jag nu väga om vi ska begära en fullständig Rättspsykiatrisk Utredning (RPU). Om vi väljer den vägen, är argumenten mot det bristfälliga § 7-intyget tydliga: den felaktiga faktasammanfattningen om min livssituation, ignoreringen av min akuta suicidrisk, samt den patologisering som skedde när mitt försvar om systemets roll avfärdades som personlighetsdrag. En RPU skulle vara nödvändig för att undvika ett oproportionerligt straff baserat på ett bristfälligt underlag, men jag har andra vägar att utforska. Kampen fortsätter.


Text: Kim Nilsson





Lämna en kommentar

Relaterade artiklar

Rättsmedicinalverket i Göteborg. Bild av byggnad, exteriört.
Min halvtimme som avslöjade Systemets verklighet och försvårande ny kamp