Jonas Lindman har läst boken ”Mitt namn är psykisk ohälsa och jag är din vän” av Kinsi Eid och skriver att det är en bok som stannar kvar i tanken, i kroppen, i hjärtat.
I ”Mitt namn är psykisk ohälsa och jag är din vän” (Lava Förlag) bjuder Kinsi Eid in läsaren till ett intimt och ärligt samtal om psykisk ohälsa, identitet och migration. Eid, som själv kommer från Somalia och tvingades fly som barn, beskriver hur migrationen inte bara är en fysisk förflyttning över gränser, utan ett existentiellt brott i livets linje. Migrationen i hennes berättelse är både en resa och en reva, ett före och ett efter. Det är att lämna sin historia utan att veta vilken historia som väntar.
Identiteten blir ett rum med två fönster
Det är att gå med ett hjärta som fortfarande bultar enligt en annan geografis rytm. Hon skriver om hur det är att famla efter ord i ett nytt språk, och samtidigt förlora vissa ord från det gamla. Hur identiteten blir ett rum med två fönster, där utsikten aldrig är helt densamma som för de som vuxit upp på platsen. Hon beskriver också hur kroppen minns: dofter, ljud, gester, sättet man satt på en stol, sättet man bar sin röst. Dessa minnen följer med som skuggor och ljusstråk, ibland tröstande, ibland smärtsamma.
För många unga med migrationsbakgrund blir dessa erfarenheter dubbelt tunga: de förväntas orientera sig i en ny värld samtidigt som de ofta bär de vuxnas historia. Eids bok öppnar ett rum där denna komplexitet får plats, där migrationens emotionella lager – förlust, längtan, kulturkrockar, språkens spänning, styrkan i att börja om – får ta form. För dessa läsare kan boken bli en spegel där deras inre rörelse äntligen syns, där både smärta och styrka ryms. Redan från titelns första ord får vi en känsla av närvaro och mod psykisk ohälsa är inte längre bara ett abstrakt tillstånd, utan blir en följeslagare, en röst, ibland tung, ibland lärorik.
En känslobok för unga – när orden ännu inte räcker
Eid arbetar idag som skolkurator och möter dagligen barn och unga som kämpar med psykisk ohälsa. Hennes professionella erfarenhet ger texten en förankring i vardagens verklighet, samtidigt som hennes egen historia bär en annan, djupare ton: hon föreläser för Riksförbundet Hjärnkoll och har tidigare publicerat ”Jag, Kinsi, den bortkomna flickan”, där hon skildrar sin egen resa genom utsatthet, migration och självkänslans sår.
En central drivkraft bakom denna nya bok är att hon som ung mådde så dåligt att hon önskade att det funnits en bok som kunde tala direkt till känslorna – en bok som vågade vara lika stilla, lika sårbar och lika rak som den smärta hon bar. Hon berättar hur hon hade svårt att kommunicera med sin psykolog, hur orden fastnade och hur avståndet mellan känsla och språk blev ett hinder. *Mitt namn är psykisk ohälsa och jag är din vän* är därför skriven som just en känslobok, en sorts följeslagare som försöker möta läsaren där orden ännu inte räcker till. Boken är uppbyggd som en känslobok, där varje uppslag rymmer en specifik känsla tillsammans med en bild och en kort text – exempelvis panikångest, trauma, ångest och flera andra emotionella landskap som många unga brottas med.
Denna struktur gör att läsaren kan vila i varje känsla för sig, utan att behöva formulera något som ännu inte går att säga högt. Boken är kort men stark. Eid använder varje sida för att öppna upp rum som annars ofta förblir dolda: förflyttningen mellan språk och kulturer, mötet med trauma, kroppens sätt att bära psykisk smärta, och den ständiga balansgången mellan utsatthet och motståndskraft. Hennes språk är direkt, poetiskt och rytmiskt – ibland nästan kroppsligt. Varje mening bär en rörelse, en gest, en förnimmelse, som om texten själv dansar mellan mörker och ljus.
En karta över inre landskap – sårbarhet, mod och rörelse
Eid lyckas väva samman det personliga med det universella. Psykisk ohälsa framträder inte som en fiende att övervinna, utan som en närvaro att förstå, att lära känna. Det öppnar för existentiella frågor: Hur lever vi med det som gör ont? Hur formas vi av flykt, förlust och förändring? Hur kan sårbarhet bli en väg till gemenskap och mod? Dessa frågor genomsyrar hela boken och gör den relevant inte bara för unga läsare, utan också för professioner som möter psykisk ohälsa i vardagen.
Även handbok för yrkesverksamma
Boken fungerar även som en handbok för yrkesverksamma. Genom sina korta uppslag, varje med en känsla och en bild, blir den ett verktyg som kan användas i samtal med barn och ungdomar. Bilderna fungerar som barriäroppnare som hjälper unga att börja prata om sådant som annars fastnar i kroppen eller blir svårt att formulera. För skolkuratorer, psykologer, lärare och andra som arbetar nära unga erbjuder boken ett lågtröskelmaterial där även tystnad kan börja röra sig. Trots sin korta omfattning är boken rik och nyanserad, även om vissa spår bara antyds. Det kan väcka en önskan om ytterligare fördjupning, men samtidigt är det kanske just koncentrationen som ger texten dess kraft: en kondenserad, emotionell kärna som går rakt in.
Betydelsefull röst
För den som är intresserad av psykisk hälsa, migration, identitet eller mänskliga berättelser är Kinsi Eid en betydelsefull röst. Hon skriver med empati, integritet och ett språkligt mod som gör att läsaren känner sig sedd. ”Mitt namn är psykisk ohälsa och jag är din vän” är en bok som stannar kvar i tanken, i kroppen, i hjärtat. I ett större sammanhang blir Kinsi Eids bok inte bara ett vittnesmål, utan en påminnelse om människans vandring genom mörker och ljus. Här framträder psykisk ohälsa som ett slags följeslagare vid vägkanten, inte för att skrämma utan för att visa var gränserna går, var sprickorna finns och var ljuset sipprar in.
Människan är större än sin smärta
Boken rör vid den fråga som alltid finns under våra ord: Hur bär vi våra liv när de skaver? När språket inte räcker, när kroppen talar först, när minnena drar oss bakåt och hoppet drar oss framåt. Eid skriver fram det tillstånd som de gamla profeterna beskrev som en ökenvandring: en plats av prövning, men också av förvandling. Hennes känslobok blir en karta över sådana inre landskap där varje uppslag är en stilla uppenbarelse, ett erkännande av att människan är större än sin smärta och mer hel än sina sår. Det är en bok som stannar kvar som en viskning: Du är inte ensam. Du är ännu i rörelse. Du är ännu på väg.
Jonas Lindman
