När jag bar mitt medvetslösa barn i mina armar.
HLR fixade jag tills räddningstjänsten kom ….
Det känns som igår när minnet jagar ikapp mej.
Den natten min flicka nästan dog, hemma när jag sov ….
Jag sov!!!
Bilder på mitt barn i respirator
Minnet kom alldeles nu.
Jag scrollade bland mina bilder och där låg hon ….
Bilder på mitt barn i respirator.
En oviss tid.
Dygn på liv och död.
Jag hatar ljuden från hennes bröst när jag gjorde munmotmunmetoden,
min luft var inte välkommen ….
Jag gjorde en ”slap” på hennes kind och skrek –
Vakna nu för i helvete !!!
Hon vaknade inte ….
Hennes lungor ville inte ge henne luft
Satte igång HLR och kunde känna en puls, men den var svag och ojämn, ebbade ut.
Hon hade andningsuppehåll, hennes lungor ville inte ge henne luften hon behövde.
För att leva.
Överleva ….
”Om hon ens vaknar.”
Den meningen glömmer jag aldrig, min son lugnade mej.
”Vi är ju här, det är ditt jobb att rädda hennes liv !”
Desperat och förtvivlad ….
Förlåt.
”Hon kan ha bestående hjärnskador, ni måste vara beredda på det”
– Ska jag lära henne att gå igen ?!? Att prata eller vad menar ni? Blir hon en grönsak?
”Vi kan inte säga nåt än.”
I väntans tider ….
Hatar att vänta !
Jag har adhd bla, tålamod är en bristvara hos mej. Och just nu ?!?
Jag är så rädd
Jag är så rädd, så jävla rädd att respiratorn stängs av
på grund av för stora hjärnskador, risken ökar ju längre hon hålls nedsövd
och jag ska bara titta på då?!?
Jag lade min tårfyllda kind mot hennes svala kind och viskade mellan tårarna –
”Mamma är här, det kommer att bli bra, det har jag ju lovat dej mitt hjärta.
Att alltid och oavsett vad skydda dej med mitt liv genom allt!
Mamma är här hjärtat, så snälla kom tillbaka nu. Jag är vid dej, var inte rädd.”
Min son var mitt stöd.
Han som hängde ner henne.
Han som räddade hennes liv.
Han som var livrädd!!!
”Mamma vakna för i helvete, *** har HÄNGT sej !!!”
Den meningen hemsöker mej.
Jag undrade hur han mådde eller vad som tagit åt honom.
Tills jag såg honom hålla upp sin medvetslösa storasyster på en stol.
Vad han såg och upplevde kan jag omöjligt föreställa mej.
Som ett öppet sår
Detta hände oss i mars i år.
Som ett färskt öppet sår.
Jag är ju självklart så lycklig att allt gick bra, hon lever!!!
Ändå kommer minnena från den här natten och kommande dygn till mej som plågoandar.
Man skall inte överleva sina barn ….
Och ingen ska behöva ta till självmord som enda lösning.
Kristeamet som skall komma inom tre dygn har inte dykt upp än ….
Men vi kämpar tillsammans. Det gör ont !
Så oerhört ont!!!
Hon gick förbi mej där jag sov istället för att väcka mej.
Som om jag inte fanns.
Inte behövdes.
Ca 1,5-2 meter från mina fötter hängde hon sej ….
Mitt hjärta.
Den vackraste bland själar.
Och hennes bror, den starka unge lille mannen i dramat.
Jag önskar jag kunde ta hans smärta åt honom att bära ….
Jag önskar jag kunde ta båda barnens plågor,
men lever innebär mycket olika erfarenheter med olika känslor i. Man behöver ta sej förbi.
Text: Ylva Kristina Larsson
