Det finns ögonblick då en stad tycks hålla andan. När vinterljuset faller som ett tunt skynke över fasaderna och vi går omkring som gestalter i en halvfärdig berättelse. Stockholm är just nu en sådan stad. Det är som om asfalten darrar av allt det vi inte orkar tala om — våra sår, våra tystnader, våra skiftande försök att vara människor i en tid som mest kräver funktion.
Jag sitter på tunnelbanan på väg hem från en föreställning. Kroppen minns fortfarande rörelserna jag sett, som en blek efterklang av min egen dansarkropp som en gång sträckte sig genom rummet med övertygelse. Nu ser jag istället hur andra kroppar försöker formulera något i världen, och jag tänker på orden ur Predikaren: *“Allt är tomhet och ett jagande efter vind.”* Kanske är det just därför scenkonsten fortfarande behövs — för att vi ska få se någon jaga vinden fullt ut, modigt, utan skam.
Något håller på att ske med kulturen
Men något håller på att ske med kulturen. Det märks i blickarna efter applåderna, i samtalen vid foajéns plastmuggar av vitt vin. En trötthet. En känsla av att allt ska mätas, motiveras, förenklas. Vi ska tala om publiksiffror, inte idéer. Om målgrupper, inte erfarenheter. Och samtidigt växer en hunger i många av oss, en längtan efter det där svårfångade: mening.
När jag ser dansare och skådespelare kasta sig ut i det okända slår det mig hur långt vi kommit från det modet i det offentliga samtalet. Där borde också finnas plats för risk, osäkerhet, tvivel. Istället får vi samtal som pressas genom filter av feghet och förenkling. Ingen får snubbla, ingen får tveka. Men människan är vackrast när hon gör just det — tvekar, famlar, hittar fotfästet i sista sekund.
En dansares vadmuskel skildrar mänsklig utsatthet
Jag tror att kulturen just nu är vår mest underskattade form av civilkurage. En dansares darrande vadmuskel kan säga mer om mänsklig utsatthet än hundra pressmeddelanden. En monolog kan öppna ett fönster i en själ som varit stängd i åratal. Och när mörkret tjocknar över våra samhällen, då påminner profeten Jesaja om att *“Det folk som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus.”* Ljuset kommer inte alltid från maktens rum. Ofta kommer det från en liten scen där någon vågar säga: Här gör det ont. Här är jag. Här är vi.
Kanske är det därför jag fortsätter gå på föreställningar, fortsätter skriva, fortsätter lyssna. Inte för att jag tror att kulturen räddar världen, utan för att den räddar människan från att glömma sig själv. Och i en tid då så mycket ropar efter att vi ska glömma — det egna värdet, vår förmåga till empati, vår bräcklighet — blir varje konstnärlig handling en stillsam revolt.
Det är i den revoltens skugga jag lever. Och i dess ljus jag fortsätter skriva.
Jonas Lindman
