Jag fyller år, men det tänker jag knappt på. Jag har inga förväntningar, det är som ett blankt papper. Det var längesedan jag fick något på en födelsedag.
12 år blir jag.
Då plötsligt säger pappa, ”Ann, vi har inte köpt någon present till dig. Jag tänker att ”det är ju som vanligt”, men jag lägger inga känslor i det. Jag är van, jag väntar mig ingenting.
Då säger pappa ”men du tycker ju om den här likören så den får du”. Jag fattar ingenting. Jag dricker inte en droppe av den. Jag reflekterar inte på något heller, konstaterar bara att den vill jag inte ha. Säger inget högt. Låter det bara vara.
Långt senare, många år efter den händelsen så förstår jag innebörden av det.
Men pappa då!
Text: Ann Qvarnström
