Det var en dag då jag tyckte att allt bara kändes så himla ”gött”. Det bara kändes så underbart fantastiskt – livet lekte! Sedan förändrades allt.
Jag har epilepsi, en skada i hjärnan som är en vida mer komplicerad sjukdom än vad många känner till. Samsjukligheten är stor! Det är ökad risk för: depression, sämre minne, hjärntrötthet, ökad risk för suicid, ångestsjukdomar, ADHD, autism. Listan kan göras lång! Tunga mediciner, ofta med svåra biverkningar som följd, är vanligt. Epilepsi framkallar anfall. Det finns flera olika typer och de kan se ut på flera olika sätt. Anfallen kan vara farliga, särskilt de där då man tappar medvetandet och börjar krampa, vilket kan leda till svåra skador om man har otur. Själv har jag slagit sönder alla framtänder i överkäken. I sällsynta fall kan epilepsi framkalla psykoser, en variant är postiktala psykoser. De är mycket ovanliga men jag har råkat ut för tre stycken.
Jag har varit allt från gud, troll, katt, jultomte och moder jord. Jag har varit med i dataspel, åkt flygplan med lik till flygplatsen i Schweiz – har aldrig varit i Schweiz. Försökte ta livet av mig med handsprit en gång. Jag dog i det där dataspelet nämligen, trots att jag var gud, och då var jag ju tvungen att dö i ”verkligheten” också.
Var gång har psykoserna inletts med att något känts väldigt, väldigt fel. Det har ekat i huvudet av höga, gälla ljud. Förvrängda tankar har inte gått att stoppa. Det har känts ungefär som att jag stått där utanför min kropp och iakttagit mig själv med fastfrusna lemmar. Och var gång har allt blivit helt – ”crazy”!
En gång minns jag hur huvudet började surra av kaotiska tankar, hjärtat bulta vilt och benen springa runt omkring i min lägenhet nästan som helt av sig själva. Jag mådde så himla bra! Jag älskade livet! För en gångs skull. Jag kunde bara inte sitta still, det kliade, pirrade och kröp likt myror i kroppen. Morran och Julius, mina katter, stod där och stirrade stint upp på mig med sina stora ögon. Det var något som inte riktigt stämde med dem. Var de verkligen katter på riktigt? Jag var inte så säker på det längre. Morran strök sig mjukt mot mitt ena ben då hon gick förbi in mot köket. Så där gjorde hon bara med flit, strök sig mot mig för att verka snäll alltså. Jag visste det! Hon lurades, var ond, falsk! Hon hoppade upp på köksbordet, satte sig på fönsterkarmen och såg ut på alla människor som gick förbi och på barnen som lekte i den lilla lekparken. Jag drog mig försiktigt undan, bak mot väggen. Julius följde efter Morran. Han hoppade också upp på köksbordet och tillsammans spanade de ut över sitt revir.
Egentligen var Morran och Julius två män som antagit form av katter för att lura mig och spionera. De kom egentligen från framtiden. Fast det visste jag ju inte då…
I ilfart sprang jag ut och nedför trapporna, klarade inte av att vara inomhus längre, var för rädd för Morran och Julius. De var för farliga! Jag sprang skyggt förbi alla människor, pressade händerna hårt mot öronen för att utestänga barnens genomträngande, höga, gälla skrin som riktigt sved i dem.
Livet kändes inte så himla ”gött” längre.
”Då var jag astronaut och flög ute i det oändliga universum.”
Första psykosen var värst. Då var jag astronaut ombord på ett rymdskepp och flög ute i det oändliga universum. Jag delade rum med fem andra astronauter och jag och två av dem låg i varsin säng. Vid varje säng stod stora apparater som var kopplade till långa slangar. De gav ifrån sig ett dovt, surrande och brummande ljud, det kändes nästan som att allt liksom vibrerade på något sätt. Rummet var vitt och sterilt, likt allas våra uniformer och förutom sängarna stod där också ett stort, avlångt bord. Resten av astronauterna stod bakom och de arbetade frenetiskt framför alla de vilt blinkande och pipande datorer som stod där på bordet. Vid sidan av fanns en dörr med en rund liten klocka ovanför, fäst på väggen. Jag minns att jag var väldigt orolig över den där klockan, trodde att den ljög och visade helt fel tid. Var säker på att jag var så långt fram i framtiden man bara kunde komma och var mycket stressad och ledsen. Jag längtade så mycket tillbaka till min egna ”tidsepok”.
Två av astronauterna kom fram till mig för att prata. Det var Morran och Julius. Minns att jag var mycket besviken på Julius, tyckte han var ganska så otrevlig och att jag inte tyckte om hans fräna parfym. Tyckte mycket mer om honom som katt faktiskt. Morrans namn var Marina. Hon pratade med rysk accent och var riktigt trevlig vill jag minnas.
Plötsligt dog jag. Stod i valet och kvalet. Vilken av de där två astronauterna som låg på var sida om mig, var min själ tvungen att ta i besittning? Det var ett mycket svårt val! Till vänster om mig låg en mycket gammal kvinna, cirka 100 år tror jag. Hon skulle ju ändå snart dö så henne kunde jag inte välja. Då var det mannen till höger om mig. Men han ville jag inte heller vara. Han var ju naken och så stor och hårig! Till slut lyckades jag, till min stora lättnad, förmå ”överheten” att ändå få min själ att stanna kvar i min egen kropp.
Vad som i verkligheten pågick i det där rummet, i alla fall enligt min journal, var att jag sprang runt där inne och bara skrek. Sedan blev jag tydligen ”agiterad”. Agiterad innebär hög risk för våldsamt beteende och jag fick därför mitt eget rum. Ingen får gå in ensam till en patient om denne är agiterad. Det är för farligt.
Det som därefter skedde, minns jag inte mycket av. Har ett vagt minne av att jag stod uppe i ett fönster och skrek åt några sjuksköterskor som försökte övertala mig att ta mina mediciner. Trodde att de ville förgifta mig och jag hotade med att hoppa ut. Som tur var, var fönstret förseglat. Har ett annat minne av att jag var så elak mot en läkare att hon började gråta.
Jag skäms när jag tänker tillbaka, men vad finns det att skämmas för? Ingenting! Jag kunde ju inte hjälpa det! Men ändå…
Text och foto i texten: Jenny Jansson
Foto överst: MidJourney, bot-bild av Mattias Tengstrand
