Försäkringskassan måste ta hänsyn till individers trauma

I dagens digitala samhälle blir vi dagligen bombarderade av bilder och videor från pågående krig och katastrofer via sociala medier och nyhetskanaler. Det är förståeligt att medierna vill belysa verkligheten och mänskligt lidande, men det finns en allvarlig aspekt som ofta blir förbisedd: sekundär traumatisering. 

Sekundär traumatisering uppstår när vi, genom att se bilder eller klipp från till exempel krigsdrabbade områden, blir indirekt påverkade av andras trauma. För personer som jag, och många andra som vuxit upp i krig, kan detta återväcka djupa sår. Många av oss kan redan vara känsliga för stress och lider av posttraumatiska symtom. 

Saknad av helhetsbedömning och dess skadliga följder 

Jag drabbades av ett stresspåslag som ökade hos mig den dagen som jag fick ett oväntat telefonsamtal från en handläggare som vikarierade för ordinarie handläggare på Försäkringskassan. Hon hade en formell ton och var fyrkantig i sitt sätt att tala. Hon meddelade mig att jag är beviljad sjukpenning till och med september 2024. Dessutom tillade hon att jag ska ansöka om sjukersättning om 50 procent. De resterande 50 procenten skulle jag stå till arbetsmarknadens förfogande. Hon motiverade sin bedömning med att jag augusti 2023 visade på en arbetsförmåga som omfattade 50 procent. Det hon inkonsekvent förbisåg var att jag i mars 2024 avslutade arbetsträning på grund av aktiverade PTSD-symtom, till följd av ett pågående folkmord på mitt eget folk. 

Jag insåg efter detta samtal att det förekommer enskilda handläggare inom Försäkringskassan som helt kan sakna insikt om hur omfattande och skadligt detta arbetssätt och bemötande kan vara för den psykiska hälsan hos den drabbade. 

Exponering för våld kan leda till PTSD-symptom

Forskning visar tydligt att upprepade exponeringar för våldsamma eller chockerande scener kan leda till ångest, sömnproblem och PTSD-liknande symptom. Detta gäller särskilt för personer som tidigare varit i traumatiska situationer, som krig. Ändå tar myndigheterna inte detta tillräckligt på allvar när de bedömer arbetsförmåga och rätt till sjukskrivning, ersättning samt rehabilitering. 

I mitt fall har denna enskilda handläggaren på Försäkringskassan stirrat blint på mina historiska prestationer. Det hon inte var lyhörd för är att min tillvaro hade andra faktiska förutsättningar som gynnade min arbetsförmåga att klara en viss omfattning av arbetsträning. Att denna förmåga rubbades av att mitt tidigare krigstrauma triggades av det pågående folkmordet i Gaza. Att inte ta hänsyn i sin bedömning av hur kriget och den efterföljande exponeringen för traumatiserande material kan trigga fram allvarliga PTSD-symtom anser jag vara allvarligt. Denna typ av trauma är inte statisk och ska inte mätas enbart utifrån tidigare prestationer, särskilt när man har utmattningssyndrom. 

Hög tid att kräva ansvar från myndigheter

Det är hög tid att vi kräver större ansvar från våra myndigheter. Försäkringskassan måste ta hänsyn till individers trauma och hur deras psykiska hälsa blir påverkad av pågående krig i världen i de ärenden den avsedda personen har personlig koppling till. Bedömningarna måste vara grundad på en förståelse för komplexiteten i deras situationer. Istället följer man stelbenta kriterier som inte tar hänsyn till de långsiktiga effekterna av trauma. Att pressa individer att uppfylla krav de inte är redo för riskerar att förvärra deras hälsoproblem och förlänga rehabiliteringsprocessen. 

Vi behöver också en djupare diskussion om hur tjänstemän och professionella inom det sociala försäkringssystemet ska hantera dessa frågor. Patienters rätt till återhämtning och rehabilitering måste säkerställas genom adekvata stödinsatser, inte genom krav som ökar stress och förvärrar symtomen. I ett system som inte tar patientens erfarenheter på allvar, riskerar vi att underminera deras väg till återhämtning och i stället förstärka den psykiska påfrestningen. 

Det är dags att förändra synen på sekundär traumatisering och hur vi behandlar dem som är mest utsatta. 

Bedömningar baserade på tjänstemäns eget tyckande, snarare än på medicinska och psykologiska fakta, kan få allvarliga konsekvenser för individer som utsätts för sekundär traumatisering. Några av de mest betydande konsekvenserna inkluderar: 

1. Förvärrad psykisk ohälsa

Om en person som redan lider av sekundär traumatisering blir felbedömd och tvingas att möta orimliga krav, kan det leda till förvärrade symtom som ångest, depression och PTSD. Kraven att leva upp till en arbetsförmåga som man inte längre har kan skapa ytterligare stress och därmed förlänga rehabiliteringsprocessen. 

2. Försämrat förtroende för myndigheter

När individens egna upplevelser inte blir tagna på allvar, minskar förtroendet för myndigheter som Försäkringskassan eller sjukvården. Det kan leda till att människor undviker att söka hjälp eller överklaga beslut, vilket försvårar deras möjlighet till återhämtning.

3. Ekonomiska svårigheter

Felaktiga bedömningar kan resultera i att en person förlorar sin rätt till ekonomiskt stöd eller sjukersättning. Detta kan sätta individen i en prekär ekonomisk situation, vilket i sin tur förvärrar både den psykiska och fysiska hälsan. 

4. Social isolering och skam

Individer som inte blir tagna på allvar eller blir tvingade att arbeta trots allvarlig psykisk ohälsa kan dra sig tillbaka från familj och vänner. Detta kan leda till en känsla av skam och isolering, vilket ytterligare försvårar deras förmåga att söka stöd och bearbeta sina trauman. 

5. Långsiktig rehabiliteringsskada

När tjänstemän fattar beslut utan att förstå eller ta hänsyn till komplexiteten hos sekundär traumatisering kan det skapa hinder för individens rehabilitering. Istället för att få rätt stöd riskerar personen att hamna i en ond cirkel av försämrad hälsa och ytterligare missförstånd inom systemet. 

Min erfarenhet av den enskilde handläggarens samtal lämnade spår hos mig. Att hon inte kunde förstå att sekundär traumatisering kan ha en betydande påverkan på min arbetsförmåga. Det gäller särskilt när jag nämner det och lyfter fram den regelbundna exponering för traumatiserande innehåll, till exempel genom nyhetsbilder och sociala medier. 

Nedsatt arbetsförmåga

Jag försökte lyfta hur sekundär traumatisering kraftigt har påverkat min arbetsförmåga och att det pågående folkmordet har triggat fram kognitiva svårigheter, emotionell och fysisk utmattning, samt försämrat samspel med andra. 

I den bästa av världar skulle man kunna hantera detta genom att undersöka behovet av ytterligare adekvat stöd. 

Jag efterfrågade en ny period av arbetsträning med anpassade arbetsuppgifter och successiv upptrappning i tidsuppfattning. Jag fick höra att jag redan har påvisat en arbetsförmåga. Verkligheten är att jag sedan augusti 2023 varit hemma utan sysselsättning med undantag av två veckors arbetsträning. De veckorna avslutades med helt nedsatt arbetsförmåga till följd av sekundär traumatisering och utmattning.

Text: Maria Arisol