Käre dåre,
du är jag.
Du som är jag som är du här just nu.
Vi måste hålla ihop.
Finns ingen annan.
Bara vi.
Just nu ligger jag med benen i kors på en sjukhussäng.
MentalHospitalet.
Gavs inte ens valet.
Att ta in på Dårarnas Hotell att sova varenda kväll.
En Dåres Dagbok är vad jag ägnar mej åt.
Sida för sida skriver jag med flytande bläck om allt och inget.
Mest inget.
Allt får inte plats.
Jag bär så mycket fastän full av tomhet.
Hela hjärnan är en enda rörig smet.
Utsikten störs av ett galler som sitter för fönstren.
Känner mej lite kriminell när tittar ut.
Och jag undrar vad jag gjort för brott ….
Med tanke på hur jag har mått.
Livegen mina privata självklarheter.
Visiterad från topp till tå samt väskor som hällts uppochner för att leta olagligheter.
Vad annars skulle de söka i min handväska?
Sen denna tidsbegränsning av hur länge jag får lämna avdelningen ….
Why ?!?
Även hur många gånger per dygn …
Omyndigförklarad.
Osynligt förvarad.
Ja, allt kan hända i en dåres dagbok.
Allt kan hända under tvångsvårdens lag.
Läkarens ordination blir min rådande livssituation.
Jag bara väntar.
Väntar på något svar.
På tiden.
Den är helt förvriden.
Om i akut behov av vård tänker jag att det är nåt livshotande
Men när jag nu ligger här och filurar i godan ro så känner då inte jag något riskfyllt.
Förstår ingenting.
Kanske det som är problemet med mej.
Att jag omöjligt kan förstå varför jag mot min egen vilja bara måste finna mej i vanvettet ändå.
Text: Ylva K. Larsson
