Jonas Lindman har sett den mörka komedin En berättelse om smärta på Stockholms stadsteaters lilla scen. Det är en upplevelse som etsar sig fast, skriver han.
På Stadsteaterns lilla scen blir publiken vittne till Dolores långsamma, obevekliga förfall. Bianca Cruzeiro som Dolores gestaltar inte bara smärtan i kroppen — specifikt den som sitter i hennes vänstra stortå — utan hela den existentiella kris som drabbar en människa när livet och tillvaron inte längre verkar ha någon mening. Hennes spel är precist, intensivt och djupt drabbande; varje blick, varje steg, varje rörelse tycks bära på frågan som plågar oss alla: Varför fortsätter jag? Finns det någon mening kvar när allt faller isär?
Från början försöker Dolores hålla ihop vardagen, hålla fast vid det som en gång varit stabilt och självklart. Men ju längre föreställningen fortskrider, desto tydligare blir hennes inre kaos. Hennes existentiella ångest blir påtaglig — en fråga om livet, om värdet av att fortsätta, om varför man över huvud taget lever när kroppen och världen rämnar. Publiken dras in i detta tillstånd av psykisk och fysisk upplösning, och det är både obehagligt och hypnotiskt.
Ensemble och den brutala kulminationen
Föreställningens ensemble lyfter ytterligare texturen i berättelsen. Victor Iván som läkare och terapeut drar till sig många skratt med sin torra och precisa timing; hans rationalitet mitt i Dolores spirande kaos blir både absurd och tragikomisk. Sandra Huldt som vännina skapar en mänsklig kontrast med sitt humoristiska och empatiska motspel. Robert Fux som Dolores man är subtilt närvarande; hans tysta kamp, frustration och försök att nå henne speglar hennes inre kaos och förstärker känslan av förlust och ångest.
Sammanbrottet drar med sig hela rummet
När stormen kulminerar slår Dolores inte längre ut i små gester, utan i ett fullskaligt sammanbrott som drar med sig hela rummet. Hennes kropp blir ett manifest för ångesten, brutalt och okontrollerat. Scenen, redan i upplösning, är nu en mörk ruin, föremål ligger som spillror efter ett liv som gått sönder. I mitten står Dolores — inte längre i kamp, utan i ett tillstånd av ren, svart existens. Den sista bilden är obarmhärtig: en kropp som slutat söka mening, slutat be om tröst, och som bara står kvar i det nakna raset.
En berättelse om smärta är mer än en mörk komedi. Det är en meditation över existensen, över det mänskliga behovet att fortsätta trots att livet tycks sakna logik eller mening. Ensemblearbetet tillsammans med Bianca Cruzeiros intensiva gestaltning gör denna föreställning till en upplevelse som etsar sig fast i både kropp och sinne långt efter att ridån har gått ned.
Läs mer om pjäsen på Stockholms stadsteaters hemsida.
Text: Jonas Lindman
