Utmattningssyndrom är en komplex diagnos som kan ta tid att hämta sig från. Det är ett omvälvande syndrom som jag upplevde som svårt att förstå. Jag hade svårt att greppa vad som hände med min egen kropp när den plötsligt inte hängde med, vare sig kognitivt eller fysiskt, men även känslomässigt. När löven faller mot marken och inga läten hörs, så föll min kropp i en totalbedövning av bottenlös trötthet som ingen sömn kunde ge bot för och som ingen märkte av. Det syntes inte på ytan men kändes i varje bortdomnad cell i min kropp.
2019 fick jag diagnosen utmattningssyndrom samtidigt som hela mitt liv kastades om i total upplösning. Orken och energin sveptes bort , långt bort, och kändes som omöjlig att ha tillgång till. Så som vågor spolar löven i en virvel spolades jag i ett känslohav som jag varken kunde sortera eller kontrollera.
Den vitala kroppen och snabba hjärnan fick en törn av den långvariga stressen som jag förskjutit bortom mig och som jag inte ville kännas vid. Jag kunde inte förlika mig med mitt nya jag. Jag fick en identitetskris, visste inte längre vem jag var. Mina förmågor låg begravda i mig och förmådde inte nå fram till dem eller använda dem. Lusten stals av den långvariga stressens konsekvenser. Bakom sömnlöshet och orkeslöshet dolde lusten sig väl och kunde inte grävas fram, utan endast tiden skulle väcka den och låta den spira fram i kroppen på nytt, i små små portioner. Det finns en sorg som följer utmattningssyndrom, en sorg som har en egen resa som jag länge trängde bort men som jag efter en tid tvingades känna vid och tillåta mig att uppleva och genomleva.
Vila hjälpte inte
Det hjälpte inte att vila mig, oberoende av det antal timmar sömn som jag gav mig själv. Jag kände mig aldrig utvilad. Pauser och vila kunde ibland hjälpa och lindra symtomen för en kort stund, men för det mesta brottades jag med en obotlig trötthet. Jag brottades med koncentrationssvårigheter, minnessvårigheter. Enkla uppgifter i vardagen krävde mer kraft och energi och lämnade mig totalt utmattad.
Jag slogs mot utmatningen som jag led av på olika nivåer och i olika grader, och förlusterna och konsekvenserna av den totala utmattningen var många. Acceptansen tog tid att omfamna och sakta men säkert börja återgå till livet. Jag började se färgerna i naturen på nytt, känna doften av jorden och träden under korta återkommande promenader. Att börja se nyanser i allt var något som ifråntogs mig av all stress som var som ett moln som skymde min syn, mina tankar och mina känslor.
Det tog mig år att komma tillbaka och komma ur den totala utmattningen och kraftlösheten.
Det syntes inte på ytan vilket gjorde det svårt för omgivningen att förstå och greppa min situation. De saknade precis som jag verktyg att hantera, det som kändes med uppgivenhet och total handlingsförlamning. De hade svårt att relatera och gav många gånger råd som jag upplevde som en ytterligare belastning, en belastning som väckte en känsla av skam.
Den mentala tröttheten smög successivt fram
Min erfarenhet av hjärntrötthet, eller mental trötthet, smög successivt fram. Min kropp och mitt psyke larmade gång på gång, men jag sköt undan signalerna och körde på. Jag tystade skriket genom att arbeta ännu hårdare och gick på tomgång. Det var en långvarig process och inte direkt något oväntat brev som plötsligt kom med posten.
Min hjärntrötthet uppstod efter att jag överansträngde min hjärna under en längre tid. Jag var en kvinna som ofta kände sig pigg, full av liv och energi, älskade mitt jobb och hade mycket att ge och tvekade aldrig att ge än mer. Jag var lika vital och full av liv på min fritid och var alltid aktiv på flera platser samtidigt. Mitt engagemang för socialt arbete var så enormt och kostade mig min hälsa.
Jag, som så många andra har haft ett tufft arbetsliv med enorma krav. Jag arbetade i en med hög arbetsbelastning, sjukskrivningar, omplaceringar m.m.. Att utsättas för långvarig koncentration eller mentalt påfrestande uppgifter och stress ledde till att hela min kropp slogs ut i bitar. Att inte vakna i takt med soluppgången, att inte förmå börja dagen med en varm och skön dusch var ett nederlag, att inte laga mat, diska och hålla hemmet i ordning var som att bestiga ett berg. Något som jag ordnade obehindrat och med lust tidigare, tog utmattningssyndromet från mig.
När verkligheten hann ikapp mig sökte jag hjälp inom sjukvården. Jag blev sjukskriven under en lång period. Idag vet jag att den långa sjukskrivningen kunde ha förebyggts med rätt insats och i rätt tid.
Osynlig funktionsvariation innebär en risk
Jag minns att jag många gånger la skulden på mig själv för att jag inte orkade arbeta och upplevde skam. Jag förstod senare att detta inte handlar om mig. Det handlar om något som var större än mig och som jag sent kunde greppa och förstå.
Vi lever i en tid med stora krav och förväntningar på oss, både inom privata sfären och på arbetslivet. Jag insåg, att en osynlig sårbarhet, en funktionsvariation, innebär en stor risk att man slås ut och faller. Det finns alltid en baksida av att vara passionerat, engagerad och kreativ i arbetslivet. Att alltid ge det lilla extra. Man får strålkastaren på sig för att vara produktiv och effektiv. Men snart finner man sig i mörkret och förlorar denna delen av sig själv. Priset är högt.
Utmattningssyndrom drabbar ofta personer som brinner för något som är större än 8 timmars arbete. Det finns som ett väl dolt strukturellt problem som jag och många i min situation får brottas med. Den skeva synen på människan i arbetskontext kan i hög grad ifrågasättas. Vi med osynliga funktionsvariatoner inte alltid får våra rättigheter till anpassad arbetsmiljö tillgodosedda.
Inget skydd på arbetsplatsen
Stigma runt psykisk ohälsa är utbrett inom den jobbsektor där man tycker att kunskap och förståelse borde vara självklara komponenter. Att ha funktionsvariation är en sårbarhet och något som är tillräckligt svårt i sig att hantera för individen på egen hand. Att samhället i sin tur slår ut individer med fuktionsvariation, som sällan skyddas av lagar mot arbetsgivare, är något som behöver synliggöras och följas upp. Något som bör finnas riktlinjer och arbetsmetoder för i varje arbetsplats. Det måste finnas en öppenhet för psykisk ohälsa som många gånger många lider av och brottas med i tystnad.
När man inte kan leva upp till kraven gör man om denna bristande förmåga till sin egen brist. Många gör som jag gjorde och självstigmatisera sig. Jag internaliserade och accepterade de negativa stereotyper eller fördomar som samhället har om personer med osynliga funktionsvariationer. Jag fick en minskad självkänsla och självförtroende kopplat till arbete. Dock har jag befriat mig från mycket kopplat till mitt hälsotillstånd och lärt mig att hantera mitt självstigma genom att jobba med min självmedkänsla också genom professionell stöd och hjälp från andra i min omgivning. Jag önskar att arbetsgivare kunde ha ett extra öga på de anställda som är extra engagerade och kunde bromsa dem. Man förmår inte alltid bromsa sig. Jag önskar att jag fångades tidigare. Att drabbas av utmattning lämnar en sårbarhet för stress för all framtid.
Text: Maria Arisol
Foto: Mariana Montrazi/Pexels.com
