Lås upp mina kedjor med nyckeln från ditt hjärta. Befria mig från kedjorna som håller mig låst i helvetets eld. Gör mig fri från ångestens demoner som håller vakt. Ta mig ifrån den brinnande undervärlden. Ge mig din hand och dra upp mig bort från den glödande kolen under mina fötter.
Kommer du att orkar dra mig upp? Varje dag jag är nere i demonernas grotta brinner mina fötter mer och mer, en eld som stiger med tiden, går inte att blåsa ut, går inte att släcka. Naken i kedjor så tar elden över min kropp, hjälp, hjälp mig, inga svar. Blickandes upp mot skyn med ögonen fyllda med tårar från smärtan och röken, ser ljuset som är som en vit cirkel i den nattsvarta himlen. Ser ingen, sänker mitt huvud igen, min kropp lyser rött av eldens lågor som slår mot huden som är mer asksvart än vit.
Stänga ute ondskan som tar över min själ
Hur ska jag ta mig loss? Hur ska jag ta mig till portarna som gör att jag kan stänga ute den ondska som tar över min själ? Smärta, svårt att andas, uppgiven och fastkedjad, omgiven av mörkgrå stenblock med en enda utväg, uppåt. Elden stiger allt högre, den har lämnat fötterna och nått mina knän. Hjärtat skriker av smärta. Själen börjar tappa sitt hopp. Kroppen har tappat orken och jag faller.. Faller ner på knä, är detta min dom? Är detta det jag ska fortsätta leva med? Blickandes upp mot ljuset igen, viskandes snäll hjälp. Tårarna längs mina kinder tvättar bort den svarta askan som lagt sig där och bildar stigar för tårarna längs kinderna innan de släpper längs kindbenet och träffar elden under mig och blir till ånga. Ingen som kommer, ingen som vet att jag är här, jag är ensam och måste rädda mig själv men hur?
Kommer inte loss
Sneglar mot mina händer och ser de grå kedjorna som håller om mina handleder i stadigt grepp.Tittar försiktigt nedåt mot mina ben och mina fötter. De är intakta trots elden trots smärtan, enbart färgade av askan som blandas ut med svetten som släpps ut. Jag kommer inte loss genom att dra, slita, det gör bara ondare, och tröttar ut mig snabbare samtidigt som elden stiger. Med huvudet sänkt ner mot elden, börjar jag tänka. Ingen kan hindra en från att tänka, minnas saker från förr. Jag är fastkedjad över eldens gap, men mina tankar är fria.
Från krypande till att de klättrar
Tänker på mina barn, deras födsel, deras oskyldiga skratt, deras första ord, rösten som kommer från deras läppar- Pappa, jag älskar dig, deras egna framsteg från krypandet till att de klättrar, sparkar fotboll, gör smycken. Minnen som visar mig klipp av allt bus som jag gjort med familjen, puttat mamma i poolen, skrämt henne i akvarieaffären, busen mot mina syskon. Jag känner en stolthet i kroppen, en lycka. Jag har gett andra ett leende på läpparna, uppfostrat mina barn till något av det bästa, jag har lyckats med något.
Öppnar mina ögon igen, men var är jag? Inga kedjor som håller mig, ingen smärta som bränner mot min kropp. Jag räddade mig själv genom att bevisa för mig själv att jag är värdefull, jag kan, och är en bra människa. Varför tvivla på mig själv och låta ångesten äta upp mig.
Varje gång jag börjar känna att mörkret faller emot mig igen, så försöker jag att ge mig själv förtroende av mina egna prestationer och framgångar, fast min väg varit krokig. Jag har ändå lyckats med vissa saker, det har du med. I dina mörka tider på botten av demonernas gap, tänk vad du har lyckats med, vad du har gjort för andra att le, andra att bli stolta över dig, så kommer till slut kedjorna att släppa, och du är återigen fri från elden. Ge aldrig upp dig själv, kämpa.
Text: Christopher Högberg
